358 Icke utan fog har man velat spåra en icke-pliniansk källa för Taciti framställning om bernstenen i en överensstämmelse mellan Tacitus och hans grekiske samtida Dio Chrysostomus.-® »Länge», säger Tacitus, »fick den ligga där bland allt annat, som havet kastar upp, tills vår yppighet bragte den i ropet. Själva nyttja de den till intet: rå samlas den, obearbetad föres den fram (till avsättningsorten), och betalningen taga de med undran emot.» Och hos Dio heter det: »Vad skall man säga om kelterna, där en flod lär föra med sig bernstenen och där den lär ligga uppvräkt i mängd överallt vid bräddarna som kiselstenarna hos oss på havsstränderna? Och förr kastade barnen den hit och dit under lek; men nu samlas och tillvaratages den också av dessa människor, sedan de av oss fått lära sig, att de äro rika.» Två tankar äro här gemensamma: de som bo i bernstenens hemland ha aktat den ringa; genom oss ha de lärt känna dess värde. Dios källa ter sig närmast som västlig, ty bernstenens hemort är för honom hos kelterna. Samma drag kunde anses tyda på hög ålder. Redan Pytheas hade funnit den bortom kelternas land vid Skythiens kust.“® Ålderdomlig är också föreställningen om en flod, som för med sig bernstenen —Eridanusmyten, mot vilken redan Herodotus vänder sig.“^ I dess ställe hade Pytheas satt iakttagelsen, att havet kastar bernstenen upp på stranden. I och för sig behövde dessa drag dock icke hindra, att Dio känt Taciti källa ombernstenen i aestiernas land. Liksomså många andra greker långt efter Posidonius, bland dem ättlingen Cassius Dio,^° kan han ha medvetet undvikit namnet germaner — till dem räknas ju om än med tvekan aestierna av Tacitus — och i arkaiserande tradition låtit dem dölja sig under kelternas. Myten om bernstensfloden var kär för skalderna och uppträder hos jämförelsevis sena författare, såsom Apollonius RhoDius och Ovidius.^2 Men dessa konventionellt litterära föreställningar hos Dio talar i varje fall icke för att han känt Taciti nya källa. A. Gudeman, a.a., s. 24, n. 1. Tac. Germ. 45: diu quin etiam inter cetera eiectamenta marts iacebat donee luxuria nostra dedit nomen. ipsis in nullo usu: rude legitur, informe perfertur, pretiumque mirantes accipiunt. Dio Chrys. IIeqI jt^outou (orat. 79 p. 2S7 D.): ri, öé XQ^l Ke^.raiv ^.éyeiv, o.’xou cpaol noTUuåv xiva xaxacpépeiv x6 Ti>.ExxQov xai jtoXu .xavxaxoC xeia^yai jtapd xaig öx^ctig expEpgaaiiEvov wajiEg al .xag’ f|iiiv É:ti xAv xal .xgoxEgov [.lév, ol Jtai8eg JtalgovxEg SiEgg'ijrxovv vuv 8e xdxEivoi ouT-T-EyoDai xal qpu?i,dxxoi.'oiv auxo, mag’ f|pcöv fiEpadrixoxEg oxi Eialv EuöaipovEg. Diodor. V 23, 1. Plin. Nat. Hist. V 94, XXXVII 35. Diodorusstallets härstamning från Pytheas över Timaeus framgår av jämförelse med de båda Pliniusställena. (K. Mullenhoff, Deutsche Altertumsk., 1, s. 476 ff.) ^ Herodot. III 115. *** E. Norden, Die germ. Urgesch. in Tacitus Germ., s. 101 f. Apollon. Rhod. Argonaut. IV 506, 596, 604—610, 623. ■■*2 Ovid. Metam. II 324, 364—366, 372. 28
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=