357 hetlighet antydes även av aestiernas placering mellan svionerna och deras grannar sitonerna. Redan av den oomtvistliga orienteringen från Weichselmynningen framgår för övrigt, att källan måste vara av kommersiell natur. Romerska militära företag hade nämligen icke berört dessa trakter. En jämförelse mellan bernstensskildringarna i Plinii trettiosjunde bok och i fyrtiofemte kapitlet av Taciti Germania ställer forskningen inför en svår uppgift. Sedan länge och med rätta har ett litterärt sammanhang antagits. Både de sakliga och de stilistiska överensstämmelserna äro för många och för speciella, för att det försök, som från ett håll blivit gjort, att förklara bort dem som tillfälliga likheter, vilka nödvändigt måste inställa sig vid varje beskrivning av samma föremål, skulle kunna övertyga.^" Svårigheten är att avgöra, om Tacitus, såsom vanligen antages,^® följt Plinius, eller om båda öst ur en gemensam källa. För den senare möjligheten synes tala, att Tacitus anknyter sin bernstensskildring till aestierna, som icke omtalas av Plinius, och t.o.m. uppger, att dessa voro ensamma om att samla bernsten.^® Föga troligt är, att Tacitus, om hans källa i fråga om aestierna och deras bernstenssamlande icke innehållit närmare uppgifter om bernstenens natur, skulle vänt sig till en naturvetenskaplig framställning för att erhålla sådana. En ingående beskrivning av ett naturföremål och en handelsvara, sådan som fyrtiofemte kapitlets bernstensskildring, är i Germania enastående. Den faller utom skriftens egentliga ram och proportioner, och dess tillvaro förklaras naturligast, om förlagan redan hos Taciti sagesman varit hopvävd med de etnologiska uppgifter, som beskrivningen uppträder tillsammans med i Germania. Ej ens Taciti uppgift, att aestierna kalla bernstenen glesum,^^ behöver tyda på att han följt Plinius, som känner detta germanska ord ur en västlig källa.-^ Trots aestiernas baltiska nationalitet kan uppgiften mycket väl vara riktig.^“ Lånord äro vanliga, när det gäller handelsvaror; man kan erinra om det lågtyska bäver, som redan i medeltidssvenskan börjat undantränga det inhemska I lettiskan har påvisats en bernstensbeteckning glisis, som över den utdöda preussiskan torde gå tillbaka på det germanska ordet och visa, att detta av balterna använts vid sidan av deras egna namn på bernsten.^^ Sammanställning hos A. Gudeman, Tac Germ. erkl. (1916), s. 22 f. A.a., s. 23. Så senast R. Much, Die Germ. d. Tac. (197), s. 408. Tac. Germ. 45: soli omnium sucinum, quod ipsi glesum vacant, inter vada atquc in ipso litore legunt. -® Se ovan n. 19. Se ovan s. 355 n. 8. Jfr däremot R. Much, a.a., s. 405 f. E. Hellquist, Sv. etymol. ordb.- (1936), s. 123. G. Gerullis, art. Baltische Völker i Reallexik. d. Vorgesch., 1 (1924), s. 336.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=