356 grafiskt-naturvetenskapliga samlingsverk —, framgår otvetydigt, att en ny källa måste ha kommit till under mellantiden. Uppgifterna i de båda framställningarna äro nämligen av helt olika innehåll, och de äro dessutom tydligen orienterade från motsatta väderstreck. Hos Plinius omnämnes den stora ön Scadinavia såsom belägen i en bukt av det nordliga havet, som betecknas med namnet sinus Codanus}^ Skildringen av denna bukt återigen anknytes omedelbart till omnämnandet av ingvaeonernas med säkerhet västgermanska folkgrupp och den cimbriska halvön, det nuvarande Jutland.Något längre framomtalas Scandiaöarna bland sådana som äro belägna i närheten av Britannien.^^ Vad däremot Taciti mot slutet av Germania införda skildring av svioner, aestier och sitoner beträffar, råder bland dem som sysselsatt sig med saken ingen meningsskiljaktighet därom, att den är orienterad från trakterna kring Weichselmynningen. Närmast förut har Tacitus behandlat goter, rugier och lemovier, och av dessa stammar kunna åtminstone de båda förstnämnda fullt säkert lokaliseras dit med stöd jämväl av andra vittnesbörd, goterna å ömse sidor om flodens nedersta lopp, rugierna väster om dem. De i sammanhang med aestierna lämnade ingående notiserna om den samländska bernstenen och dess insamling äro ett ytterligare vittnesbörd om denna orientering, på samma gång som de avgjort föra tanken på den just i bernstenshandelns intresse företagna färd, somPliniusomtalar.^^ Uppgifternas påfallande konkretion och talrikhet tyder i sin mån på att Tacitus vid framställningen av svioner och aestier haft att tillgå en särskild källa, som genom sin nyhet och sitt intresse lockat till särskild utförlighet. Dess en- ” PuN. Nat. Hist. IV 96: Incipit deinde clarior aperiri farna ab gente Inguaeonum qitae est prima Germaniae. Mons Saevo ibi inmensus nec Riphaeis iugis minor inmanem ad Cimbrorum usque promunturium efficit sinum, qui Codanus vocatur refertus insulis, quarum clarissima est Scadinavia inconpertae magnitudinis, portionem tantum eius quod notum sit Hilleuionum gente quingentis incolente pagis, quare alterum orbem terrarum earn appellant; nec minor est opinione Aeningia. Plin. Nat. Hist. IV 99: Inguaeones, quorum pars Cimbri, Teutoni ac Chaucorum gentes. ** Den allmänt antagna meningen om den cimbriska halvöns identitet med Jutland redan före Ptolemaeus har icke vederlagts av L. Weibull, Upptäckten av den skand. Norden (Scandia 1934), s. 87, 92, 96, som på grund av felaktig källtolkning förlägger clmbrerna till en »halvö söder om Elbe» (jfr nedan s. 360 n. 42). Plin. Nat. Hist. IV 104: Timaeus historicus a Britannia introrsum sex dierum navigatione abesse dicit insulam Ictim . . . Sunt qui et alias prodant, Scandias, Dumnam, Vergos maximamque omniumBerricen, ex qua in Tylen navigetur. I fråga om de närmaste stammarnas boplatser vid denna tid må här blott hänvisas till R. Much, art. Aisten, Goten, Rugier (Reallexik. d. germ. Altertumsk., 1, s. 54 f., 2, s. 304 f., 4, s. 3 f.), ävensom till den senaste framställningen ur arkeologisk synpunkt, C. Engel u. W. La Baume, Kulturen u. Völker d. Friihzeit im Preussenlande (1937), särsk. kartorna s. 135, 142. Om lemovierna är intet med visshet känt; en tilltalande hypotes har framställts av V. Lundströmi Sv. humanist, tidskr. 1917, s. 27 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=