355 och »den Germaniens kust, från vilken bernsten importeras». Ett stycke tidigare har han visserligen omtalat, att bernstenen alstras på öar i norra oceanen och av germanerna kallas glesum, ävensom att därför en av dessa öar vid den tid, då Germanicus Caesar där förde befäl över en flottexpedition, av romarna kallades Glesaria.^ Härmed åsyftas otvivelaktigt en av de dåtida frisiska örana. Men därav följer icke, att Plinius icke skulle kunnat tänka sig den germanska bernstenskusten ganska långt utsträckt i väster och öster. Säkert är endast, att han icke gjort någon skillnad mellan ett västligt och ett östligt bernstensområde. En bindande bevisning är här icke möjlig. Men det har med rätta framhållits, att redan den ofantliga mängd av det eftersökta ämnet, som riddaren enligt Plinius skall ha fört med sig hem, synes tyda på ett nytt anskaffningsområde.^ Att den romerske affärsmannen fann sig föranlåten att själv uppsöka importkällan talar i sin mån emot att här blott skulle vara fråga omett särskilt fall av upparbetade förbindelser utefter en sedan gammalt trafikerad led. Den romersk-preussiska samfärdselns uppblomstring från första århundradets slut gör det också rimligt att söka dess inledning i den enda uttryckligt omtalade och tydligen på sin tid mycket uppseendeväckande resa, som kort dessförinnan fört en romare landvägen till bernstenskusten. För oss svenskar har den plinianske bernstensriddarens expedition ett särskilt intresse. Icke utan sannolikhet har man nämligen förmodat, att det var vid detta tillfälle, som svearnas rike, det nyare Europas äldsta stat, för första gången bragtes inom den romerska kulturvärldens synkrets och därmed under den skrivna historiens ljus. I fyrtiofjärde och fyrtiofemte kapitlen av Taciti berömda lilla skrift De origine et situ Germaniae eller, som den vanligen kallas, Germania,^^ som anses ha utkommit i Rom år 98 e. Kr., möter oss en rad av uppgifter om östersjövärlden, som icke ha något motstycke i den av oss kända tidigare litteraturen. Av en jämförelse mellan dessa uppgifter och den skildring av den germanska norden, som ligger närmast förut i tiden —den återfinnes i fjärde boken av Plinii stora geo- ® Plin. Nat. Hist. XXXVII, 42: Certum est gigni in insulis septentrionalis oceani et ab Germanis appellari glesum; itaque et ab nostris ob id unam insularum Clesariam appellatam, Germanico Caesare res ibi gerente classibus, Austeraviam a barbaris dictam. Jfr IV, 97. Identifikationsförsök se D. Detlefsen, a.a., s. 40. ® O. Schrader, l. c. Tanken att Taciti källa för de nya uppgifterna om den baltiska norden vore att söka hos Plinii eques Romanus i Nat. Hist. XXXVII, 45 torde först blivit framställd av F. Stein, Die Völkerst. d. Germ, nach röm. Darst. (1896), s. 57 ff. Från honom upptog jag hypotesen med vissa reservationer i uppsatsen Bronsfyndet från Storkåge (Fornvännen 1917), s. 221 ff. Med ny, särskilt litteraturhistorisk motivering framträder den hos E. Norden, Die germ. Urgesch. in Tacitus’ Germ. (1920), s. 445 ff. Slutligen har åsikten vunnit anslutning av R. Much, Die Germ. d. Tacitus (1937), s. 395.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=