354 samländska bernstenskusten, somutgjorde expeditionens mål.- Arkeologiska omständigheter tyda på att samfärdseln mellan det preussiska bernstensområdet och medelhavsvärlden just under den närmast följande tiden tagit starkare fart genom anknytning av mera direkta förbindelser.^ Särskilt har ett samband mellan trakterna kring Weichsels mynning och det nyss nämnda Carnuntum kunnat konstateras i fynden.'* Med ledning av vad man numera känner om den nyöppnade handelsvägens sträckning kan det förmodas, att bernstensriddarens färd, om den verkligen gällde Samland, gått vidare uppför March och sedan nedför Warthe, eller kanske snarare Prosna, och Weichsel till Östersjöns kust.^ Emellertid har från visst håll påpekats, att Plinii uppgifter om utgångspunkten för riddarens resa och avståndet därifrån till bernstenskusten lämna rum även för den möjligheten, att färden gått utefter March och Elbe till bernstensområdet vid Nordsjön.® Detta är i och för sig riktigt. Däremot har man gått för långt, när man menat, att sammanhanget hos Plinius skulle visa, att det blott kan vara fråga om bernstensförekomsten vid de frisiska öarna.^ Plinius talar blott om avståndet mellan Carnuntum ® D. Detlefsen, a.a., s. 51. Samma åsikt exempelvis hos K. Mullenhoff, Deutsche Altertumskunde, 1- (1890), s. 215 ff., som dock framhåller, att Plinius i fråga om riddarens resa uttrycker sig, »als wenn die von diesem erforschte Kiiste ungefähr jenc an der Nordsee wäre». Bland övriga talrika representanter för åsikten må här blott nämnas ett par av de senaste: W. W. Hyde, Roman Alpine routes (Mem. of the Amer. Philosoph. Soc. held at Philadelphia, 2. 1935), s. 182 f., O. Brogan, Trade between the Roman empire and the free Germans (Journ. of Rom. studies, 26. 1936), s. 200 f. ^ H. Blummer, art. Bernstein i Pauly-Wissowa, Realencyclopädie d. klass. Altertumswissensch., 3 (1899), sp. 302; O. Schrader, Reallexik. d. indogerm. Altertumsk.-, 1, s. 96 art. Bernstein; F. Waldmann, Der Bernstein im Altertum (Progr. Fellin 1883), s. 55 f.; J. N. v. Sadowski, Die Handelsstrassen d. Griechen u. Römer (1877), s. 187 ff.; S. Muller, Nordische Altertumskunde, 1 (1897), s. 326; C. Fredrick, Funde antiker Miinzen in der Provinz Posen (Zeitschr. d. Hist. Gesellsch. f. d. Prov. Posen, 24. 1909), s. 235 f.; S. Bolin, Fynden av romerska mynt 1 det fria Germanien (1926), s. 302 ff., jfr s. 256, 260; dens.. Die Funde röm. u. byzant. Miinzen im freien Germanien (Ber. d. röm.-germ. Kommission 1929), s. 142; G. Ekholm, Handelsvägarna mell. Skand. o. d. Rom. riket (Scandia 1937), s. 162. ■* O. Almgren, Stud. iib. nordeurop. Fibelformen- (Mannus-Bibliothek, Nr. 32), s. 30 f., 151 f., 153. ® C. Fredrich, l. c. ® O. Olshausen, Uber den alten Bernsteinhandel der cimbrischen Halbinsel (Verh. d. Berl. Gesellsch. f. Anthropol., Ethnol. u. Urgesch., 1890), s. 287, Zweite Mittheilung iib. d. alten Bernsteinhandel (Verh., 1891), s. 315. ^ L. Weibull, Upptäckten av den skandinaviska Norden (Scandia 1934), s. 97 f. Orden litus id Germaniae, ex quo invehitur översättas av Weibull: »denna Germaniens kust, från vilken den exporteras». De betyda: »den Germaniens kust, från vilken den importeras». Innebörden av id är m.a.o. ett determinativt den, som hänför sig till den följande relativsatsen, icke ett demonstrativt denna, som skulle syfta tillbaka på de hos Plinius omkring tjugo rader tidigare i Weibulls referat strax förut nämnda östfrisiska öarna.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=