Förord Föreliggande lilla skrift grundar sig på ett vid några tillfällen under åren 1918—1921 hållet föredrag. En utförligare och med vetenskaplig apparat försedd behandling av ämnet »Svearna enligt Tacitus», som jag utarbetade våren 1918, har tills vidare kommit att stanna i manuskript, då jag på senare år saknat tid till den förnyade genomarbetning, som jag före utgivningen önskat företaga. Tanken, att Taciti källa för de nya uppgifterna om den baltiska norden vore att söka hos den av Plinius (Hist. Nat. XXXVII, 45) omnämnde eques romanus, har jag upptagit från F. Steins skrift »Die Völkerstämme der Germanen nach römischer Darstellung» (1896). Det sätt, varpå uppslaget närmare motiverats och utförts, och de slutsatser, som dragits därav, stå däremot för min egen räkning. —Sedan min framställning redan var avslutad, har Edvard Norden i sista kapitlet av sitt märkliga arbete »Die germanische Urgeschichte in Tacitus’ Germania» (1920) om ifrågavarande källkritiska problem uttalat sig på ett sätt, som i tankegång och resultat nära överensstämmer med den uppfattning, vartill jag kommit. Norden stannar emellertid vid lösningen av själva källproblemet, går icke in på dess konsekvenser för tolkningen av sakuppgifterna och utnyttjar följaktligen ej heller den ytterligare belysning av källans karaktär, som enligt min mening kan utvinnas ur en närmare analys av de senare. För en litterär avfattning av den reseberättelse, på vilken den taciteiska framställningen torde återgå, tala ett par av Norden anförda parallellfall från ungefär samma tid: den av Seneca och Plinius omnämnda redogörelsen för en av Nero föranstaltad expedition till .^thiopien och den ännu bevarade Periplus maris Erythraei, sannolikt författad under de flaviska kejsarnas tid av en köpman från Egypten. Allt närmare anförande av bevisställen, ävensomuttryckligt åberopande eller bemötande av i andra arbeten framställda åsikter har jämte åtskilliga mera i enskildheter gående undersökningar måst uteslutas i den nu utgivna skriften. Jag omnämner emellertid här, att jag följt Halms Germania-text med det undantag, att jag i slutet av kap. 44 behållit handskrifternas läsart otiosa porro armatorum manus facile lasciviunt. Den nyans, som den tra-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=