26 eller måhända snarare riktigare text än de båda andra. Förstnämnda stadgande angiver olika belopp för den frigivne och hans son, ett öre för den förre, två öre för den senare, medan de båda andra stadgandena utan att skilja mellan olika generationer angiver ett belopp av två öre för den frigivne. Av skäl som längre fram skola anföras torde intetdera beloppet kunna anses ursprungligt; den odifferentierade kategorien leysingi torde emellertid vara äldre än differentieringen i leysingi och leysingja sunr. Då beloppet två öre är det, som man på grund av analoga förhållanden har anledning antaga vara tillkommet med avseende å den senare inskjutna mellankategorien leysingjasunr, torde den formulering som tillerkänner nämnda kategori detta belopp, äga företräde endera i ursprunglighet eller i textens korrekthet. Antages ej textkorruption i de båda andra stadgandena måste man antaga att differentieringen mellan leysingi och leysingjasunr senare åter blivit upphävd i fråga om gfundarhot och att det för leysingjasunr nybildade beloppet därvid bibehållits för den ånyo enhetliga kategorien leysingi. Minst lika sannolikt är måhända att sistnämnda stadganden genom texträttelser böra återföras till en form, varigenom de bringas till överensstämmelse med det, vari differentieringen framträder.^® Enligt Maurer (Die Freigelassenen, s. 83; Vorlesungen, 1:1, s. 118) skulle innebörden av regeln om de olika beräkningsgrunderna för årbornir och pyrmslamenn vara den, att böterna till frigivna av lägre ordning, motsvarade de östnorska lagarnas frjdlsgjafar och i de västnorska lagarna omtalade såsom »leysingiar, som ej gjort sitt frälseöl», skulle utgått med samma nominalbelopp men endast hälften så högt realbelopp som böterna till frigivna av högre ordning; häri skulle möjligen förklaringen ligga till att Frostatingslagen i allmänhet ej utsätter särskilda bötesbelopp för de båda klasserna av frigivna, i det under förutsättning av den allmänna beräkningsregelns giltighet vore klart, att den för båda klasserna gemensamma siffran för den lägre klassen innebure hälften av den högres bötesbelopp. Mot denna uppfattning talar, att Frostatingslagen i ett stadgande om fullrättsböter för okvädingsord (F X 35 =Bjl62, se nedan) samtidigt har regeln om beräkning i sakgillt för pyrmslamenn, i silfrmetit för övriga kategorier och fastställer ett belopp för leysingi som gjort sitt frälseöl ett annat, som till det förra förhåller sig i proportionen 2: 3 för leysingi som icke gjort sitt frälseöl. Innebörden av beteckningarna pyrmslamenn och arbornirmenn i beräkningsregeln är oviss. Att motsättningen är avsedd att vara uttömmande, är sannolikt redan därför, att formuleringen eljes ej vore ändamålsenlig, och bekräftas därav, att motsvarande regel i fråga om en annan bötessats fått lydelsen: Silfrmetit seal fullrétti hvers mans. nema pyrmslamanna (F X 35, Bj 162; se nedan s. 27 n. 17). Tydligt är vidare, att med pyrmslamenn måste förstås personer, som till en ursprunglig frigivare eller hans avkomlingar stå i det avhängighetsförhållande som i norsk rätt betecknas med termen pyrmsl, pyrmslir {-ar, ur). På frågan om /)yrm5/-förhållandets varaktighet i det fall, att det icke upphävdes genom särskild rättshandling lämnar Frostatingslagen direkt svar (F IX 11, NGL, 1, s. 211): Leysingia att ero .iiij. menn i pyrmslum. en hinn .v. er or poat eigi se keyptr. Fullt säkert är dock måhända icke att pyrmslir här står i lika omfattande betydelse som i beräkningsregelns pyrmslamenn. I ett annat stadgande står nämligen drborinn mdbr i motsättning icke till pyrmslamaör, utan till vdnarma5r (F IX 10 NGL, 1, s. 211).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=