Slutord Om den anteckning om den norska ledungsflottans skeppstal och bemanning, som här varit föremål för undersökning, kan godtagas som en åtminstone i fråga om skeppstalet bokstavligt exakt beräkning från något av 1100-talets sista årtionden, vinner den tydligen ett historiskt intresse, som man hittills i allmänhet knappast torde velat tillerkänna den. Vare sig man söker efter ett mått på Norges militära styrka eller efter utgångspunkter för en uppskattning av dess folkmängd, äger man i så fall här en källa, som är åtminstone något äldre än Gulatingslagens förteckning och vars uppgifter torde sträcka sin giltighet åtskilligt längre tillbaka i tiden, då de ju åsyfta tillståndet icke efter utan före en ganska ingripande omläggning. Även notisen om tvitugsessans normala besättningstal är förtjänt av ett visst beaktande. I sagolitteraturen ha fem uppgifter blivit påvisade, som uttryckligen gälla manskapsstyrkan å fartyg av denna klass. Två av dem tala om 80 man, de tre övriga om 90 eller något mer eller mindre. Tvitugsessor med mindre besättning än två man vid varje åra omtalas ingenstädes. Tydligen var 80 man å ett skepp av sådan tyngd och storlek ett minimital. Att ett större tal ej sällan nämnes, är ej ägnat att förvåna. Ä ett för strid avsett skepp måste det varit önskligt att för olika ändamål ha tillgång även till en del annat manskap än det som vid rodd med högsta fart måste användas vid årorna. Anteckningens uppgift om en besättning av 100 man är således på intet sätt osannolik. Den runda siffran gör visserligen ett intryck av »normaltal» och har säkerligen underlättat beräkningen av ledungshärens sammanlagda styrka. Men det är icke sagt, att den tillkommit blott och bart i detta syfte som ett godtyckligt påfund för tillfället av anteckningens upphovsman. Minst lika sannolikt är, att man här har att göra med ett tal av mera allmän spridning och traditionell karaktär just inom det offentligrättsligt ordnade ledungsväsendet. Den skeppsklass, som det här är fråga om, har i gammal tid haft stor betydelse i hela Norden. I Sverige nämnes den av östgötalagen såsom fitepertiugh saessa enligt ett från det norska avvikande sätt att räkna
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=