344 föreskrifter om böndernas skyldighet till skjutsprestationer. En lagstadgad biskopsskjuts synes alltså tidigast ha uppkommit just i kustlandet och så vitt man kan se har förhållandet med konungsskjutsen icke varit ett annat. Samtliga för inlandsområden avsedda kända stadganden om såväl konungsskjuts som biskopsskjuts äro i varje fall yngre än landslagens allmänna kungliga skjutsstadgande. Beskaffenheten av det faktiskt föreliggande källmaterialet måste alltså anses bestämt motsäga antagandet om ett ursprungligen till inlandet begränsat, som ledungsavlösning uppkommet skjutsningsbesvär. Också framhåller landslagen uttryckligen skyldigheten att ställa skjutshästar såsom en prestation, som i motsats till vissa andra åvilar även de landsdelar,, som göra ledung. Det synes föga sannolikt, att en sådan grundsats skulle kunnat uppställas, om skjutsningsbesväret ägt ett ursprungligt principiellt samband med ledungsväsendet av den innebörd, att det utgjort de från ledungsplikten fritagna områdenas ersättningsprestation. Snarare innebär det allmänna stadgande om konungsskjuts, som landslagen upptagit och som kanske återgives redan i Frostatingslagens »inledning», en utsträckning av detta besvär eller åtminstone av de lagligen ordnade formerna för dess fullgörande även till inlandet. Att landslagens skjutsstadgande står i landvärnsbalken betyder lika litet, som att bestämmelserna om städernas särskilda skatt, bceargjald, återfinnas i stadslagens landvärnsbalk, något annat och mera, än att denna balk befunnits vara lämplig plats även för regler om undersåtliga förpliktelser (lyöskylda, pegnskylda) av annat slag än ledungsbördan. Allra minst lärer denna placering kunna bidraga att »föra oss till tydligare föreställningar om vad som kan ha stått i utfärdsbalken i de gamla lagarna för Viken och Uplanden». Från dessa lagar är landslagens skjutsstadgande icke hämtat. Om ett lika lyckligt som tyvärr osannolikt fynd gåve oss Borgartingslagens ledungsrätt, hade vi där föga skäl att vänta ett innehåll av väsentligen annan art än i motsvarande partier av de övriga kustområdenas lagar. Vi skulle förmodligen åtminstone i främsta rummet finna regler om skeppsbyggnad, skeppstjänst och skeppsproviantering, om liÖar och skeppsredor eller kanske snarare »härad» som enheter för sådana skyldigheter. Det är tänkbart, ehuru minst sagt ovisst, att vi också skulle finna någon antydan om att konungen emellanåt kunde kräva hästar i stället för skepp. Att ett sådant krav, som undantagsvis kommer till synes i urkunder och berättande källor, skulle haft något att göra med skjutsprestationerna vid konungens resor, finnes icke minsta grund att antaga. Huruvida även för Uplanden regler om militär tjänstgöring och rustningsskyldighet varit stadgade före landslagens tid, är helt och hållet obekant. 12S tillbaka Bull, Leding, s. 171.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=