342 rättsreglerna för biskopens resor skulle haft denna karaktär, om Uplandens världsliga rätt redan känt ett ordnat kungligt skjutsrättsinstitut. Biskopsskjutsens frånvaro i Eidsivatingslagen har tydligen sin bakgrund däri, att hästar åtminstone i stora delar av Uplanden voro det normala och naturliga fortskaffningsmedlet, utan vilket en resa överhuvudtaget icke kunde anträdas. Den resande tänkes därför vara i behov av foder åt sina hästar, däremot icke av andra hästar än sina egna. Från en motsatt förutsättning utgå kustlandets kristenrätter med undantag för Borgartingslagens, vars äldre stadganden om biskopens resor varken omtala skjutsplikt eller medförda hästar utan endast följesmännens antal.Såväl Gulatingslagens stadgande om biskopsskjuts som Frostatingslagens i dess i Sverres kristenrätt bevarade äldsta avfattning förutsätta uttryckligt, att biskopen på sina resor inom sitt ämbetsområde i första hand använder sitt skepp. Samma uppfattning ligger till grund för de uttalanden om ärkebiskopens resefölje, som i berättelsen om konung Sverres konflikt med ärkebiskop Frik läggas i den förres mun.^^® Av Sverres polemik honum mat oc mungat. honum oc hans mannum. oc fae pa menn til. cr honum pione oc uieiti. pat skal hann hafa firi uigslu nema pxir uter<)i a annat sätter bcendr oc biscup. E I 40 (NGL, 1, s. 389): Biscup skal hafa mxd ser .xv. menn oc .xv. hesta a surnar dtegi firi houud kirkiu uigslu. oc .ij. natta utcizlu. En a uettrar d^egi. hesta .viij. En firi hcegcndes kirkiu a biscup at hafa .ii), m.vrkr. cf hann uigir b<etie kirkiu oc kirkiu gard .ix. alna ceyris. Motsägelsen mellan E I 34 och E I 40 kan enligt K. Maurer, Gulahingslög, s. 30, Vorlesungen iib. altnord. Rechtsgesch., s. 70, 222 f. förklaras antingen så, att E I 40 uppfattas som en senare ändring, eller så, att houitH kirkiu här rättas till hera<Ss kirkiu, ehuru heraös kirkia eljes ej omtalas i Eidsivatingslagen. För den senare lösningen, som stödjes av jämförelse med G 11, 14, 33 (NGL, 1, s. S, 9, 20) och B I 10, II 19, III 14 (se nedan n. 2) uttalar sig K. Lehmann, Abh. z. germ., insbes. nord. Rechtsgesch., s. 9 (jfr s. 7 f.). Att det i E I 34 är fråga om vigning av huvudkyrka framgår därav, att ansvaret för försummad byggnadsskyldighet vid ifrågavarande kyrka åvilar tredingen {pa liggia uiö .xv. mxrkr. allumpriÖiungs mannum). B I 10 (NGL, 1, s. 345): Nv er biscup skyldr at vigia kirkiur allar. fara til fylkis kirkiu meö .xxx. manna oc vera nettr. .v. En till heraz kirkiu skall han fara meQ .xv. men oc vera nettr .iij. . . . Jfr II 19 (NGL, 1, s. 360), III 14 (NGL, 1, s. 369). Sverrls saga, k. 109 (Konunga sögur, ed. C. R. Unger, s. 121): Nii i penna tima urZu margar greinir millum erkibyskups ok Sverris konungs. Skaut konungrin jafnan sinu mali til lands laga, peira er sett hafdi hinn helgi Ölafr konungr, ok til lögbåkar peirar, er kölluö er Grdgds, er rita hafSi Idtit Magnus konungr Ölafsson. Erkibyskup bautS fram pd lögbok, er Gullfjödr hét, er rita lét Eysteinn erkibyskup ok par med lög rumversk. — pd let konungr lesa upp lögbok d pingi, ok stod pat a bokinni, at erkibyskup skyldi hafa vid sér, er hann fceri i syslu, 30 manna ok 12 skjöldu hvita, sagdi erkibyskup ekki purfa hird at hafa eda hermenn eda alskjaldat skip, ok hefir erkibyskup hér eigi minna yfirburd en svd, at hann ferr med snekkju alskipada ok d tiutigi manna eda meir, ok alt skjaldat; munum vér Birkibeinar reka minni til, at oss potti erkibyskups skip cerit hardskipat, er hann lét leggia at oss undir Hattarhamri. — Den här givna texten är Eirspennils; Jfr Eirspennill, ed. F. Jonsson, s. 365. Något avvikande läsarter.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=