341 har sin förebild. Huruvida själva rätten till skjutsprestationer från böndernas sida är äldre för biskopen än för konungen, måste lämnas oavgjort. Motsatsen kunde måhända synas rimligare, men källornas tystnad utesluter möjligheten att veta, om det förment antagliga också är det verkliga. Tänkbart är åtminstone, att det är just som ett nyare institut, som den biskopliga skjutsrätten tidigare blivit föremål för formliga lagstadganden i samband med de kyrkliga rättsförhållandenas ordnande överhuvudtaget. Tillvaron av sådana stadganden kan längre fram ha bidragit till att ett motsvarande regelbindande av den kungliga skjutsrätten, förutsatt att en sådan redan i äldre tid funnits, förefallit önskligt. Att kyrkorättens bestämmelser därvid fått tjäna som mönster, har då fallit av sig självt. Såsom förut framhållits, lämnar det rättshistoriska materialet ingen hållpunkt för antagandet om en ursprungligen till Uplanden begränsad, som ledungsavlösning uppkommen kunglig skjutsrätt. I själva verket torde det snarare giva antydningar i rakt motsatt riktning. Redan den omständigheten, att det äldsta kända stadgandet om konungsskjuts, vilket sedan upptagits i landslagen, visat sig äga sin källa i Frostatingslagens kristenrätt, talar icke för att Uplandens förlorade världsliga rätt skulle innehållit äldre, av kyrkorättsligt inflytande oberoende regler i detta ämne. Man skulle i sådant fall haft skäl att vänta, att just dessa regler, långt ifrån att utplånas av en efterbildning av Frostatingslagens biskopliga skjutsrättsinstitut, blivit de, som vid avfattningen av för hela riket gällande bestämmelser om konungsskjuts vunnit allmän utberdning. En jämförelse av de äldre kristenrätternas ståndpunkter i fråga om biskopsskjutsen visar i samma riktning. Ursprungliga stadganden härom äga endast Frostatingslagens och Gulatingslagens kristenrätter. Det hithörande stadgande, som tillfogats vid slutet av Borgartingslagens kristenrätt i två redaktioner, är, såsom tidigare blivit nämnt, förmodligen endast ett sent lån från Frostatingslagen. I Eidsivatingslagen saknas biskopsskjutsen helt och hållet; i stället förutsättes, att biskopen på sina ämbetsresor medför egna hästar för sig och sitt följe, och bestämmelser givas, med hänsyn till prästernas och böndernas skyldighet att bereda underhåll åt biskopens män och hästar, om dessas antal 1 olika fall.^^"* Det är föga troligt, att *1'* E I 32 (NGL, 1, s. 386): Nu skal biscup koma i hutern Jiridiung. a huairium tolf manadom. oc syngia par tiöir at hound kirkiu. oc f^erma born manna. — — — Prestar pair aller er sitia at houud kirkium. pair skulu bod hauia oc lata pui bode fylgia ner biscup skal koma oc mannum tidir uaita. Nu skal prestr er sittr a houud kirkiu uaita .iiij. natta uist biscupi sinum mad .x. men oc hesta .vi. a uettrar dagi en a surnar dagi .X. hesta oc taum hest firi. Prestr skal fa biscupi mat oc mungat yrit. oc laxmannum hans. taum hest(e) hans oc paim sem hann ridr. pa skal gefa korn. E I 34 (NGL, 1, s. 387): Nu skal biscup hafa firi kirkiu uigslu .iij. natta ueizlu. mad .xxx. manna. oc .XXX. hesta. a surnar dagi. af bonda fe. en .xv. hesta a uettrar dagi. oc fac beendr
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=