339 stadgandena i denna del av »inledningen» (14—21) torde ursprungligen ha samma allmänna karaktär som de före lakunen stående. »Inledningens» sista stycke slutligen (25) har av allt att döma intet samband med de föregående kungliga påbuden utan är ett betydligt äldre, från någon lagkunnig härrörande redaktionellt företal till själva Frostatingslagen. Även för antagandet om en av Håkan Håkansson och ärkebiskop Sigurd företagen revision av kristenrätten ha tillräckliga skäl ansetts saknas. Ett närmare ingående på dessa frågor torde här vara överflödigt, då det under alla omständigheter måste anses uteslutet, att kristenrättens stadgande om biskopsskjuts tillkommit först vid en efter ärkebiskop östens tid företagen revision av hans GullfjqSr och under inflytande av ett samtidigt eller tidigare utarbetat stadgande om konungsskjuts. Antagandet om en kristenrättsrevision 1244 kan visserligen icke anses slutgiltigt motbevisat, och vad »inledningen» beträffar, kan full visshet om det före de tre speciellt tröndska rättarböterna gående partiets enhetliga ursprung icke råda, så länge lakunen i detta parti kvarstår outfylld. Men å ena sidan är det otvivelaktigt, att stadgandet om ärkebiskopens skjutsrätt ingått redan i GnllfjQÖr, och å andra sidan kan det icke antagas, att de efter lakunen följande konungsstadgandena i »inledningen», även omde mot det mest sannolika antagandet ej skulle tillhöra Håkan Håkanssons stadga av 1260, kunde vara givna tidigare än av Sverre. Detta framgår av att ett av dessa stadganden omtalar lagmännen som av konungen insatta och avlönade ämbetsmän; omdaningen av lagmansämbetet till ett kungligt ämbete tillskrives allmänt och på goda skäl Sverre.^^^ Även omnämnandet av skipreiöuping i en av de tröndska rättarböterna, som tydligen äro givna omedelbart efter den föregående stadgan, tyder på att denna tillkommit relativt sent, troligen först på 1200-talet; termen skipreiöa är nämligen ursprungligen främmande för Frostatingslagen och har väl ännu på Sverres tid näppeligen vunnit insteg där. Redan av yttre kronologiska skäl måste alltså det ärkebiskopliga skjutsstadgandet antagas vara det kungliga stadgandets källa. En jämförelse mellan de båda skjutsstadgandenas innehåll leder till samma resultat. Det visar sig, att det kyrkliga är mera utförligt än det kungliga, mera ingående belyser förfarandet vid skjutspliktens utkrävande G. Storm, Bemaerkninger til de i Norges gamle Love 5:te Bind optagne oldnorskisländske Lovtexter (Tidsskr. f. Retsvidensk., 3), s. 422 ff. Storms uppfattning delas i ovan angivna avseenden av A. Taranger, De norske folklovböker (för 1263) (Tidsskr. f. Retsvidensk., 41), s. 23 ff., 26 f., 58 ff. P. A. Munch, Det norske Folks Hist., 3, s. 189—194; R. Keyser, Norges Statsog Retsforfatning i Middelalderen, s. 172, 248; K. Maurer, Das Alter der Gesetzsprecheramtes in Norwegen (Festgabe zum Doctor-Jubiläum . . . L. Arndts [1875]), s. 47—49; E. Hertzberg, Grundtraekkene i den aeldste norske Proces, s. 168.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=