338 i varje fall, att en skjutsrätt av väsentligen samma innebörd som den,, vi känna från Frostatingslagens kristenrätt, på Magnus Erlingssons ocK ärkebiskop östens tid räknades till ärkestolens välfångna privilegier. Det kan därför ej längre betvivlas, att det nu bevarade stadgandet om denna, rätt varit upptaget redan i Gullfiqör. Man har nu att se till, i vad mån en datering av det kungliga skjutsstadgandet är möjlig. Frågan är i själva verket identisk med det omstridda och svårlösta problemet om sammansättningen och tillkomsten av Frostatingslagens »inledning». Enligt en äldre åsikt skulle »inledningen» innehålla två olika konungsstadgar, skilda åt av en lakun i den handskrift, på vilken våra avskrifter återgå. Den ena av dessa stadgar, som bildar »inledningens» förra del (1—13), skulle vara en allmän riksstadga, antagen på ett riksmöte 1260 och i sin nu föreliggande formmöjligen omedelbart efteråt kungjord på ett Frostating. Den andra stadgan, vars bevarade parti ansetts sammanfalla med den efter lakunen följande delen av »inledningen» (14—25) skulle redan från början uteslutande gälla trönderna och vara given på ett öreting vid en tidigare tidpunkt.^®® Denna äldre stadga har tillskrivits olika konungar. Man har ifrågasatt, att den skulle vara given av Håkan Sverresson eller redan av Sverre.^®® Enligt en mera omfattad mening skulle även den vara utfärdad av Håkan Håkansson men redan 1244, ungefär samtidigt med att en revision av Frostatingslagens kristenrätt ägt rum under samarbete mellan denne konung och ärkebiskop Sigurd.^^® En senare undersökning har emellertid visat, att uppfattningen av Frostatingslagens »inledning» såsom sammansatt av en äldre och en yngre konungsstadga är synnerligt svagt grundad. De skäl, som tala för att »inledningens» förra del återger innehållet i en 1260 utfärdad riksstadga, behålla visserligen sin giltighet, men någon positiv grund att tillskriva »inledningens» efter lakunen följande parti ett annat ursprung finnes knappast. Givna på öretinget äro, såsom förut framhållits, så vitt man kan se endast tre rättarböter (22—24), som tillkommit vid den omedelbart föregående konungsstadgans publikation på detta ting. De övriga se, icke tidsförhållandet — orden olim och tunc [f«w] avse tidsavståndet mellan privilegiernas tillkomst och stadfästelsen —utan privilegiernas räckvidd, å ena sidan ärkestolens speciella rättigheter, å den andra medgivanden av allmännare innebörd, möjligen även deras formella karaktär, i det att erkännande i den folkliga lagstiftningen blott omtalas vid den förra gruppen (legihus confirmata). P. A. Munch, Det norske Folks Hist., 4: 1, s. 110 f., 114 ff., 197 ff.; K. Maurer, Die Entstehungszeit der älteren Frostu})mgslög, s. 27 ff., 33 ff., 65 f., 70 f., Gulajilngslög, s. 12 ff., 20. 109 Munch, a.a., 4: 1, s. 110 f. n. 2, 116 f. n. 2, 4: 2, Rettelser t. 4: 1, s. 116 f. n. 2. Huvudrepresentanten för denna åsikt, som ursprungligen föredrogs även av Munch, är Maurer (se ovan n. 108 anförda ställen). 108 110
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=