337 honorempallii). Bland dessa nämnas i främsta rummet »hästarnas ökning» {de augmento equorum)}^^ Härmed åsyftas säkerligen icke ärkebiskopens rätt till obegränsat följe i och för sig. För denna rätt hade augmentum equoriim varit ett föga lämpligt uttryck, då man ingalunda förutsatte, att följet alltid eller ens i regel skulle uppträda beridet.^®® Vad som åsyftas är tvivelsutan just ärkebiskopens i skjutsstadgandet upptagna befogenhet att vid behov för sig och sitt följe rekvirera varje häst, varå sadel eller sele blivit lagd. Då denna befogenhet här betecknas som en ökning av hästarnas antal, är det tydligt, att redan tidigare ett biskopligt skjutsstadgande funnits i Frostatingslagen men att biskopen enligt detta endast varit berättigad att kräva ett begränsat antal skjutshästar, säkerligen liksom i Gulatingslagen bestämt av det högsta tillåtna antalet följesmän, vilket, såsom framgår dels av den förut berörda kompilerade kristenrättstexten, dels av Sverresagans hänvisning till Grågås, i äldre tid även för Throndheimsbiskopen var 30. Härmed blir också klart, att formen för uttagningen av ärkebiskopens skjutshästar i den bevarade redaktionen av Frostatingslagens kristenrätt verkligen står i direkt sammanhang med ärkebiskopens anspråk på rätt till följe av obegränsat antal och liksom bortfallandet av tidigare bestämmelser om följets begränsning utgör ett erkännande av denna rätt. Såväl ökningen av följet som utvidgningen av skjutsrätten äro uppenbart följder av ärkebiskopsdömets inrättning; om den senare förändringen säges ju detta uttryckligt i den i Magnus Erlingssons namn uppsatta urkunden. Ingendera kan alltså vara äldre än 1152; däremot är det tänkbart, att de genomdrivits först av ärkebiskop östen efter hans tillträde till ärkestolen 1161 samtidigt med den förhöjning av det ärkebiskopliga saköret, vartill han då lyckades vinna allmogens samtycke.^®’ Säkert är Preterea dignitates et priuilegia. huic ecciesie propter honorem pallii concessa et legibus confirmata. scilicet de augmento equorum. et de farina ducenda .xxx. lest, et de hereditate aduenarum clericorum, et preter hoc de eleccionibus faciendis et ecclesiis disponendis. in quibus olim regius consensus abolitus est et abiuratus. scilicet [quod] regibus inrequisitis. et episcopatus darentur et ecciesie. et reliqua tunc concessa, in honorem dei et meimet salutem his literis et annuo et confirmo. Jfr nedan s. 343. Helmskringla, ed. F. Jonsson, 3, s. 455; Fagrskinna, ed. F. J6nsson, s. 366. — K. Maurer, Norwegens Schenkung, s. 130 f., G. Storm, Om Magnus Erlingssons Privilegium (1895), s. 26 och E. FIertzberg, Den förste norske Kongekroning ([Norsk] Hist. Tidsskr., R. 4, Bd 3, s. 65 f.) ha i den ovan n. 105 anförda stadfästelseklausulen med rätta urskilt två olika grupper av privilegier, av vilka den senare inledes med orden et preter hoc. Sistnämnda grupp har på goda grunder hänförts till 1152 {olim, tunc el. tum). Däremot torde det icke vara riktigt att med nämnda forskare taga för givet, att den föregående gruppen måste vara yngre och tillhöra ärkebiskop östens tidigaste ämbetstid (1161—63). I och för sig är detta mycket möjligt, men av motsättningen mellan de båda grupperna framgår det icke. Denna gäller så vitt man kan 22 liiärne 105 106 107
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=