336 fattning företer egendomligheter, som ännu icke fått en verkligt tillfredsställande förklaring, och särskilt kan det alltjämt synas tvivelaktigt, om det transscriptum, varom vi genom avskrifter äga kännedom, återgivit en verkligen beseglad och utfärdad urkund eller blott ett utkast till en sådand®- Genom de senaste undersökningarna torde dock som oemotsägligt ha framgått, att den bevarade texten är åtminstone i det väsentliga äkta och haft ärkebiskop östen till upphovsman. Att den härrör från Magnus Erlingssons regeringstid synes också otvivelaktigt, även om det visat sig, att dess tillkomst ej, såsom tidigare antagits, står i omedelbart samband med förhandlingarna om hans kröning utan torde böra framflyttas till en senare tidpunkt, sannolikt efter 1171. Till de partier, om vilkas autenticitet ingen tvekan synes kunna råda, hör stadfästelsen aV vissa företrädesrättigheter {dignitates et privilegia), som redan tidigare blivit tillförsäkrade ärkestolen såsom sådan {propter 103 104 om tillkomsttiden, hävdats av K. Maurer, Norwegens Schenkung an den heiligen Olaf (Abh. d. philos.-philol. Cl. d. K. Bay. Ak. d. Wissensch., 14:2, 67 ff.) och G. Storm, Magnus Erlingssons Lov om Kongevalg og Löfte om Krönens Ofring (Forh. i Vidensk.- Selsk. i Christiania 1880, No. 14). En vändpunkt i diskussionen betecknar G. Storms senare avhandling om Magnus Erlingssons Privilegium til Nidaros Kirke 1164 (Vidensk.- Selskabets [i Kristiania] Skrifter 2. Hist.-fil. Kl. 1895. No. 2), där det visserligen fasthålles, att urkunden i sitt nu föreliggande skick är ett falsarium men där tillika viktiga skäl givas för antagandet, att detta bygger på en äkta text, som kan urskiljas från senare interpolationer och förvanskningar. Till Storms senare ståndpunkt ansluter sig med vissa modifikationer E. Hertzberg Den förste norske Kongekroning ([Norsk] Hist. Tidsskr. R. 4, Bd 3, s. 28 ff., särsk. s. 55—77). Ett viktigt bidrag till äkthetsfrågans lösning i positiv riktning har lämnats av A. Bugge, Kirke og stat i Norge 1152—1164 ([Norsk] Hist. Tidsskr. R. 5, Bd 3), s. 206—210, som påvisat franska paralleller till kronoffret och länsförhållandet till nationalhelgonet. Slutligen har A. Taranger, Kong Magnus Erlingssons privilegium for den norske kirke (Norwegia sacra 1922, s. 16 ff.) givit en värdefull kommentar av hela aktstycket och sökt göra gällande dess genomgående äkthet. Om den övriga litteraturen i ämnet se Maurer, a.a., s. 146 ff. och Taranger, a.a., s. 17. Tanken att aktstycket ej vore annat än ett av ärkebiskop östen utarbetat koncept har uttalats och motiverats av C. Paludan-Muller i [Dansk] Hist. Tidsskr., R. 4, Bd 1 (1858—59), s. 275 ff. Tidigare hade Paludan-Muller i Tidsskr. f. Litt. o. Krit., 3 (1840), s 186 ff. givit uttryck åt mera allmänna tvivelsmål på brevets äkthet. För utkasthypotesen talar dels att orten för utfärdandet ej angives och bevittningsformel saknas (jfr Storm 1895, s. 27), dels att ingen antydan om brevets innehåll finnes i andra källor före 1273 (NGL, 2, s. 457 f.) Tarangers antagande (a.a., s. 46), att hänvisningen till konung Magnus’ stadfästelse av kyrkans frihet i Håkan Sverressons kyrkliga handfästning 1202 (NGL, 1, s. 445) skulle åsyfta just här ifrågavarande urkund, synes mig icke bevisat. 102 Taranger, a.a., s. 24 f., 54. Taranger, a.a., s. 50, uppfattar icke dignitates et privilegia som ett fylligt uttryck för samma sak utan ser i dignitates en hänsyftning på de 1152 inrättade prelaturerna vid Nidaros’ kapitel. Riktigheten av denna uppfattning är åtminstone icke oomtvistlig. 103 104
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=