334 och som i varje fall ej torde vara äldre än ärkebiskop östens tid,®’’* dels ett stadgande om tillsättning av präster,®® som åtminstone i huvudsak stämmer med ärkebiskop Eriks på Gullfjqör stödda anspråk under striden med Sverre.®^ Sistnämnda stadgande har emellertid en form, som kan vara framgången ur en kompromiss mellan det världsliga och det hierarkiska kravet,®® och det är väl ej uteslutet, att denna ägt rum eller åtminstone föreslagits tillräckligt tidigt för att vinna insteg i en kristenrättstext, som på andra punkter i motsats till Frostatingslagens slutliga stod Grågås närmare än Gullfjqör. Man skulle då i den kompilerade texten äga spår av en mellan Grågås och Gullfjqör förmedlande redaktion av Gruber, 1:97), s. 16. Ph. Zorn, Staat und Kirche in Norwegen, s. 172. G. Storm, Bema:rkninger til de i Norges gamle Love 5:te Bind optagnc oldnorske-islandske Lovtexter (Tidsskr. f. Retsvidensk., 3), s. 422. Ett i handskrift från c. 1350 eller något senare bevarat kyrkligt statut med överskriften petta skipad i hinn helgi ceysteinn erkihiskup innehåller bl.a. ett med F II 40 närbesläktat stadgande om påskkommunion (O. Kolsrud, Det eldste norske kyrkjelege statut. Norsk Teol.Tidsskr., 11 [1910], s. 33 ff., jfr Rettelser). Väsentligen med stöd härav antager A. Taranger, De norske folkelovböger (för 1263) (Tidsskr. f. Retsvidensk., 41), s. 8 f., att F II 40 till sitt huvudinnehåll är oberoende av fjärde laterankonciliets prxceptum paschale och redan på 1100-talet ingått i Gullfigdr. Det synes dock tvivelaktigt, om så mycket kan byggas på en överskrift i en sen handskrift. Frågan förtjänar en närmare undersökning, enär den torde äga avgörande vikt, när det gäller att bedöma, huruvida en revision av kristenrätten ägt rum i förra hälften av 1200-talet, enligt vad det antagits genom samarbete mellan konung Flåkan Håkansson och ärkebiskop Sigurd 1244. Införandet av prteceptum paschale kunde visserligen i och för sig, liksom utbytandet av den gamla viSreldistiund mot en avgift i ost (F II 18, jfr Sv 35, NGL, 1, s. 137, 420), vara en från kyrkligt håll ensidigt vidtagen ändring. Betydelsefullare men mindre beaktat är, att stadgandet om ärkebiskopens saköre (F III 2, NGL, 1, s. 148), som har en påtagligt kompromissartad lydelse, innehåller en hänvisning till påskkommunionsstadgandet, i det att bland förbrytelser, vid vilka den högre kursberäkningen skall tilllämpas, nämnes kioteta firir husltaku (jfr F II 40: sitr hann siia .xij. manaöe at hann txkr eigi husl oc etr po kiot fyr en hann hefir husl tekit). En revision av saköresregeln, som utgjorde en av de gamla tvistepunkterna mellan stat och kyrka (Sverris saga, k. 103, Konunga sögur, cd. C. R. Unger, s. 117 f.), kan ej gärna tänkas ägt rum utan konungadömets medverkan. 10 (NGL, 4, s. 54): Vm valde biscopi. Biskup skall rada kirkiivm et kristnum dome ollum, et kcenni men til sxttia ta er han will et han hoeffir oss tui hattit, att ver skulum ta men haffa er oss tockast, et ta er kunni retta tionosto sina. — I det i övrigt likalydande stadgandet F II 11 (NGL, 1, s. 135) tillägges vid slutet: pat er forn rettr. Sverris saga, k. 109 (Konunga sögur, ed. C. R. Unger, s. 121): Sii var ein grein millum peira, at pat vdru forn lög ok vani, at konungr ok boendr skyldu lata gera kirkju d bcejum sinum ok meS sinum kostnadi, ef peir vildi, ok skyldu peir sjdlfir rada fyrir peim kirkjum ok rada presta til; en erkibyskup lagdi sin forrxdi ä hverja kirkju, pegar vigd var, ok å öllum peim er hann lofadi söngat. Konungr beiddist par laga af, en erkibyskup neitadi. Jfr K. Maurer, Die Entstehungszeit der älteren Frostu[)mgslög, s. 50 f., Ph. Zorn, Staat und Kirche in Norwegen, s. 178. 06 08
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=