332 sista stadgande och i en redaktion saknas, äro emellertid väsentligen desamma som Frostatingslagens och troligen lånade från denna.®® Stadgandet om biskopsskjuts i Frostatingslagens kristenrätt visar så nära frändskap med »inledningens» stadgande om konungsskjuts, att ett särskilt rättshistoriskt samband dem emellan står utom varje tvivel. Frågan kan endast vara, vilketdera stadgandet, somär det andras källa. Man har sedan länge funnit uppenbart, att det biskopliga skjutsstadgandet i sin bevarade form måste härröra från den av ärkebiskop östen, sannolikt mellan åren 1164 och 1180 utarbetade redaktionen av kristenrätten {GullfjQÖr).^~ Detta har ansetts bevisat redan av regeln, att varje häst, varå sadel eller sele blivit lagd, skall ställas till förfogande. Härmed skulle nämligen häntydas på den rätt till ett följe av obegränsat antal, varpå ärkebiskop Erik, som under konflikten med konung Sverre åberopade sig på Gullfjgör, gjorde anspråk, medan Sverre med stöd av en äldre rättsuppteckning, kallad Grågås, hävdade att ärkebiskopen å sina ämbetsresor endast finge medföra 30 man och 12 vita sköldar.®® Att den bevarade kristenrätten i fråga om följets antal står på den av ärkebiskop Erik och säkerligen redan i Gullfjgör intagna ståndpunkten, framgår visserligen av frånvaron av varje inskränkande bestämmelse. Något osäkert kan däremot möjligen synas om nyssnämnda regel i skjutsstadgandet redan som sådan med nödvändighet måste anses utgöra en hänvisning till den obegränsade följesrätten. Av stadgandets fortsättning framgår nämligen, att de vid varje tillfälle behövliga hästarna skulle genom lottning uttagas bland dem, som i överensstämmelse med regeln blivit av bönderna framförda. Regeln avser således närmast att garantera ett tillräckligt material för utlottningen, och det vore måhända icke otänkbart, att en dylik garanti kunde ansetts önskvärd, vare sig ärkebiskopens följesrätt vid dess tillkomst varit begränsad eller icke. I Gulatingslagen, där följesrätten är begränsad, föreskriver visserligen skjutsstadgandet presterande av ett bestämt, mot följets vid olika tillfällen tillåtna antal svarande antal hästar, men detta bevisar i och för sig knappast mera än att denna lags uttagningsmetod är en annan än Frostatingslagens. Möjligheten och kanske rent av sannolikheten av ett samband mellan Frostatingslagens uttagningsmetod och den obegränsade följesrätten kan ej bestridas, men sambandet kan heller icke uteslutande på grund av själva NGL, 1, s. 363 n. 1; K. Maurer, Gulajiingslög (Allg. Encyclop. d. Wissensch. u. Kiinste, hrsg. von J. S. Ersch u. J. G. Gruber, 1; 97), s. 26, Vorlesungen iib. altnord. Rcchtsgesch., 2, s. 221, 223. P. A. Munch, Det norske Folks Hist., 3, s. 247 n. 3; K. Maurer, Die Entstehungszeit der Frostubingslög (Abh. d. philos.-philol. Cl. d. K. Bay. Ak. d. Wissensch., 13:3), s. 50, 54, Gulabingslög, s. 15 f. Vorlesungen iib. altnord. Rechtsgesch., 2, s. 223 f. Se nedan s. 337.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=