330 terar de drag i Fagrskinnas berättelse, för vilka på sin höjd en osäker tradition kan ha legat till grund: konung Haralds beskattning, konung Håkans skatteutbyte och ledungsorganisation. Men den förkastar förutsättningen för berättelsen: skattskyldighetens och den militära ledungsbördans fördelning på olika delar av Norge. I stället införes med fri uppfinning ett av konung Håkan medgivet skatteutbyte också för Uplandens räkning, varom inga traditionskällor förtälja och inga urkunder ens antydningsvis vittna. Såsom skattebördans avlösning i Uplanden hänvisas till skjutsningsbesväret (reiöskjotagerö), utan att något försök göres till påvisande av att detta åtminstone ursprungligen varit begränsat till Uplanden, vilket naturligtvis vore att vänta, ifall skjutsplikten uppkommit som motsvarighet till kustlandets påstådda skatteavlösning, ledungsbördan. Att skjutsningsbesväret varit en med ledungsutrustningen och ledungstjänsgöringen någorlunda likvärdig tunga, göres lika litet sannolikt. Det äldsta kända uttryckliga lagbudet om den norska allmogens skjutsningsskyldighet gentemot konungen föreligger i en sannolikt från konung Håkan Håkanssons tid härrörande stadga, som i de bevarade avskrifterna av den enda någorlunda fullständigt kända handskriften av Frostatingslagen föregår denna lag och länge, ehuru knappast med verklig rätt, brukat uppfattas som hörande till dess inledning. Skjutsningsstadgandet står här närmast efter en i allmänna ordalag hållen bestämmelse, varigenom »österut eller söderut i landet» gällande rättsregler i fråga om å allmänningar upptagna nybyggen och undersåtliga förpliktelser för åbor å sådana påbjudas till efterlevnad även i det område som stadgan i dess bevarade avfattning särskilt avser. Med »österut eller söderut i landet» torde åsyftas dels Gulatingslagens område, dels Viken och Uplanden. Från Gulatingslagens synpunkt fanns ju intet »söderut» beläget norskt rättsområde, och motsättningen norör-sudr användes just om riktningen utefter norska västkusten, alltså bl.a. om förhållandet mellan de till Frostatingslagen och de till Gulatingslagen hörande fylkena, medan riktningen från norra Norge till Uplanden och Viken uttrycktes med austr.^^ Tydligt är alltså, att stadgan i dess kända form är avsedd för ett nordnorskt område. Troligen är detta identiskt med Frostatingslagens; vid stadgans slut tillfogas nämligen tre rättarböter, som speciellt gälla trönderna och som sägas blivit givna vid stadgans uppläsning och antagande å det endast av dem besökta öretinget. För samma nordnorska område gäller tydligen påbudet om skjutsningsplikten. Att uppfatta även detta påbud som en utsträckning till norra Norge av bestämmelser, som förut haft giltighet i de »söderut» och »österut» belägna rättsområdena, kan ej anses befogat. Vad som säges rörande rättsförhållandena å allmänSe ovan s. 242.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=