328 och vi konstatera isländingens kännedom om en av den äldre svenska historiens säkrast intygade institutioner, ehuru vi icke tro på Frö såsom dess upphovsman och icke ens anse oss kunna äga någon grundad mening omdess sakrala ursprung. Något liknande torde gälla om Fagrskinnas skattehistoriska konstruktion. Uppgifterna om Harald hårfagres beskattning och dess omreglering under hans son måste lämnas därhän om också icke därför utan vidare förkastas. Icke ens åt Håkan den gode som ledungsordningens upphovsman kan något rum tillerkännas i bestyrkt historia, fastän sägnen återkommer hos Snorre och otvivelaktigt flyter ur en för honom och Fagrskinna gemensam äldre källa.Men i föreställningen om en principiell motsats i Norge mellan ett ledungspliktigt men skattefritt kustland och ett inland, där skeppsrustningsbördan motsvaras av skattskyldighet, griper man sannolikt om en historiskt användbar utgångspunkt för Fagrskinnas förklaring av de båda olika offentliga prestationernas uppkomst och inbördes förhållande. När Fagrskinna skrevs, motsvarade denna föreställning säkerligen icke längre det verkliga sakläget, i det att ledungsskatten redan tidigare torde kommit till full utveckling åtminstone på vissa håll. På goda grunder har man menat sig kunna skönja ledungsskatten redan i Gulatingslagen, där den synes kommit till stånd så tidigt som före Magnus Erlingssons tid, men man har också med rätta framhållit, att lagens uttryckssätt tyder på att skatten alltjämt haft »en något osäker form». I Frostatingslagen har den ännu icke satt några spår —tvärtomräknar denna lag uppenbart med materiell ledungsutredning endast i samband med verkligen utgående ledungsfärd —och skatten torde inom dess område blivit genomförd först ett stycke in på 1200-talet. överallt har utvecklingen sannolikt ägt rum så småningom utan någon formlig rättsändring, och den nya skatten har därför måhända rätt länge funnits till som realitet, innan det gått upp för det allmänna medvetandet, att en förskjutning inträtt i det gamla finansrättsliga tillståndet, en ny viseyrir kommit till stånd i kustlandet."' Ledungsskattens nära sakliga och terminologiska samband med den militära ledungstjänsten har naturligtvis också varit ägnad att i det längsta skymma undan dess karaktär av verklig skatt och hålla vid liv föråldrade idéer om en principiell beskattningsrättsllg motsats mellan inland och kustland. Till sådana Idéer anknyter Fagrskinnas framställning, när den låter en äldre allmän skattskyldighet vara avlöst genom skeppsrustningsdar (Heimskr., 1, s. 61), som man ej utan skäl sammanställt med den svenska husabyorganisationen (O. Almgren, Svenska folkets äldsta öden, s. 28 f.). Se ovan s. 294 f. Om ledungsskattens uppkomst i de olika landsdelarna se E. Bull, Leding, s. 37 f., 43 f., 48, 75 f. (särsk. n. 1).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=