327 de ncfgildis-skdiiiev, som Harald hårfagre berättas ha lagt på hela landet.®’’ Det oberättigade i denna åsikt ligger i att man låtit en traditionskälla från 1200-talet äga vitsord i fråga om en påstådd inrättning av Harald hårfagre. På Fagrskinnas auktoritet kan varken ne/gi/dis-skattens införande av Harald hårfagre eller dess utbytande mot ledungsrustning på vissa håll av Håkan den gode’® fasthållas av den historiska kritiken.’^ Men härmed faller icke identifikationen av inlandets viseyrir med Fagrskinnas we/gi/dis-skatter. Med rätta har man framhållit den isländska historieskrivningens, särskilt Snorres, benägenhet att söka historiskt förklara samtida institutioner genom att binda deras uppkomst vid bestämda händelser och personer i det förflutna.’- Forskningen är varken skyldig eller utan en prövning, som kanske oftast skall giva negativt resultat, berättigad att godkänna dessa förklaringar, men den har allt skäl att räkna med deras anknytning till sakförhållanden vid de olika källornas egen tillkomsttid. Ej sällan låta sig sådana sakförhållanden med en viss sannolikhet urskiljas; någon gång äro de mycket väl kända. Snorre berättar om en skatt, som svearna gäldade till Oden, penning fyrir nef bvert.~'^ Misstanken, att denna uppgift har sin faktiska anknytningspunkt i den svenska n ä f g ä 1 d, varom vi äga ett par otvivelaktiga vittnesbörd,’^ kan icke avvisas såsom obefogad, fastän vi icke härleda den från Oden och fastän meningarna kunna vara delade om dess egentliga innebörd. Den store sagomannen skildrar Upsala öds instiftelse genom Frö, som till det av honom resta templet anslog allar skyldir sinar, Iqnd ok lausum eyri; P. A. Munch, Det norske Folks Hist., 4: 1, s. 511 (18); R. Keyser, Den norske Kirkes Hist, und Katholicismen, 1, s. 212 (1856), Norges Stats- og Retsforfatn. i Middelald. (Efterl. Skr., 2: 1), s. 97 (1867); Fr. Brandt, Den norske Krigsforfatn. i Middelald. (Norsk Militarrt Tidsskr., 34), s. 8 (1871); K. Maurer, Vorl. iib. altnord. Rechtsgesch., 1:1, s. 332 (1907). Ej utan förvåning finner man E. Hertzberg (Harald Haarfagres Skattepaalxg og Odelstilegnelse, [Norsk] Hist. Tidsskr., R. 4, Bd. 4, s. 167, n. 2 [1906]) förklara, att »Fr. Brandts Forsög paa at sxtte det 14 Aarhundredes ’Visöre’ i direkte Afledningsforhold til Harald Haarfagres nefgildi . . . fortjener neppe en alvorlig Imödegaaelse». Något längre fram (a.a., s. 177) synes Hertzberg emellertid ha erinrat sig, att Brandt ej står ensam om sin åsikt; den tillskrives nu »nyere Historikere». "® På dessa punkter accepteras Fagrskinnas uppgifter även av Hertzberg, a.a., s. 173 —178. Jfr E. Bull, Sagaernes beretning om Harald Hårfagres tilegnelse av Odelen ([Norsk] Hist. Tidsskr. R 5, Bd 4), s. 487—490. E. Wessén, Studier till Sveriges hedna mytologi och fornhistoria, s. 197 f. Heimskr., ed. F. Jönsson, 1, s. 20 f. Nefgiald 1285 (DS 802), ntezaageld 1412 (SD 1622). Jfr J. Sandström, De stående skatterna i Svealand under medeltiden (Hist. Tidskr. 1913), s. 6 f., C. Weibull, Saxo, s. 87 n. 1. Heimskr., 1, s. 23. — Analog med de ovan anförda uppgifterna är, såsom Wessén (/.c.) framhåller, berättelsen om Bröt-Anund och hans anläggning av kungsgår-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=