326 som en sammanfattning av skatt, saköre och landskyld i speciell bemärkelse,®^ alltså som en synonym till viseyrir i vidsträckt mening. Såväl landskyld som viseyrir äro, vad det språkliga materialet beträffar, så pass rymliga och obestämda bildningar, att deras användning i vittomfattande betydelser är mycket naturlig. I fråga om landskyld har emellertid ett starkt tekniskt begränsat bruk slagit igenom i rättsspråket. Det vore knappast ägnat att förvåna, om redan mycket tidigt en användning av viseyrir som specialbeteckning för skatt med uteslutande av jordränta och saköre, för vilka ju särskilda termer funnos, blivit vanlig i inlandet. Av ett sådant gammalt beteckningssätt kan det mycket väl vara en direkt fortsättning, när urkunderna rörande Gudbrandsdalen, ett område, som sannolikt alltid förblev helt och hållet oberoende av ledungsväsendet, konsekvent synas använda termen viseyrir och endast denna, om den skatt, som årligen erlades från bygden, och när räkenskaper från 1520talet lika konsekvent beteckna även andra inlandsområdens skatt med samma term, nu i bestämd motsättning till kusttrakternas »ledung». Den fördelning av skattskyldighet och sjömilitär rustningsskyldighet på olika delar av riket, som »ledungsanteckningen» förutsätter och som för ett tidigt skede synes sannolik, har ej här fått sitt enda uttryck. Ganska tydligt röjer sig samma uppfattning även i en historisk framställning från 1200-talet förra hälft. Fagrskinna låter Harald hårfagre binda sig vid sitt berömda löfte, tills han förmår »lägga skatt på varje dal inne i landet och varje näs vid kusten, så vitt som Norge sträcker sig i öster till skogsmarkerna och i norr till havet». Som det förnämsta uttrycket för den ordning, som infördes efter segern i Hafrsfjord, omtalas, att »skatter gäldades i inlandet såväl som i kustlandet».®’ Men om Håkan den godes ledungsorganisation berättas bl.a.: »De nefgildis-skeiiter, som konung Harald, hans fader, hade lagt på hela landet, lät han, vad den yttre delen utmed havet beträffar, och runt om i Tröndelagen, taga och anslå till skeppsbyggnad» Åtskilliga forskare ha med stöd av de anförda ställena i Fagrskinna uttalat sig för en härledning av de norska inlandsområdenas viseyrir ur E. Hertzberg i NGL, 5, s. 381 s.v. landskyld och i [Norsk] HIst. Tidsskr., R. 4, Bd. 4, s. 174 ff. Fagrskinnas avfattningstid sättes av F. Jonsson, Den oldn. o. oldisl. Htt;s hist.-, 2, s. 630 f. till 1230—1240. Fagrskinna, ed. F. J6nsson, n. 2, s. 15: Da strxngir Haralldr konongr hait. at xigi seal skera har hans. a^r en hann hatfir skatt af hvicrium uppdal sem af utnese. sva vitt sem Noregr er austr til marka oc nortSr til hafs. — S. 19: Her aftir sidalSezk lanndet. gullduz skattar hit cefra sem et ytra. Fagrskinna, k. 11, s. 34. Se ovan s. 295 n. 15. 66 68
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=