325 sådan art, som betecknas med termen viseyrir.^- Landslagens regel, att ledungsskatten, där den uppbäres, utesluter andra pålagor, är sannolikt ett arv från den militära ledungspliktens oförenlighet med skattskyldighet i egentlig mening. Ä andra sidan kan det knappast med rimlighet antagas, att Inlandsområdena före ledungsskattens tid voro fria ej blott från den militära ledungsorganisationens och den därmed förbundna regelbundna tjänstgöringens och utrustningens bördor utan även från en däremot någorlunda svarande ekonomisk prestationsskyldighet till konungadömet. Och fanns en sådan, kan den knappast haft annan form än skattskyldighet.^^ Frågar man sig då, huru inlandsskatten betecknats, innan termen leidangr kan ha vunnit skatteteknisk användning, synes det ligga ganska nära till hands att tänka på den term, som längre fram tämligen regelbundet nyttjas om inlandsskatten, om också någon gång vid sidan av leiöangr, och som då ej sällan får täcka även kustlandsskatten, nämligen viseyrir. Naturligtvis är det ej omöjligt, att även mera speciella, kanske lokalt växlande beteckningar förekommit och måhända finnes en sådan gammal skatteteknisk specialterm bevarad i en berättande källa.®'^ Men man har knappast anledning att betvivla, att den senare så vidsträckt brukbara termen viseyrir redan på en tid, då ingen annan skatt än inlandets fanns i Norge, kunnat användas om denna, särskilt i sådana fall, då en förväxling med andra kungliga Inkomsttitlar, som också kunde rymmas under samma beteckning, ej var möjlig. I »ledungsanteckningen» är det ju av sammanhanget klart, att det endast kan vara tal om den viseyrir, som i vissa landsdelar träder i stället för ledungsbördan, alltså omskatt, icke omjordräntor av kronogods eller omsaköre. Att viseyrir ej sällan användes i vidsträckt mening om konungens fasta intäkter överhuvudtaget hindrar f.ö. Icke ens, att en verkligt fixerad Inskränkt betydelse av ’skatt’ kan ha minst lika gammal hävd. En parallell erbjuder i viss mån ordet landskyld. I sin vanligaste användning, den enda, som är känd från rättskällor och urkunder, har landskyld den inskränkta tekniska betydelsen ’jordränta’, ’jordlegoavgift’. Men man har påvisat, att pluralformen landskyldir i sagolitteraturen också uppträder Här bortses från de redan tidigt, inom Frostatingslagens område dock definitivt ej förr än av Magnus Barfots söner i början av 1100-talet, avskaffade avgifter, som av traditionen leddes tillbaka till det danska herraväldet efter Olof den heliges fall. (G 148, F XVI 1—3 [NGL 1, s. 58 f.; 257 f.] .Ägrip, ed. V. Dahlerup, s. , Heimskringla, ed. F. Jönsson, 2, s. 513, 3, s. 232. Fagrskinna, ed. F. Jönsson, s. . Jfr E. Hertzberg i [Norsk] Hist. Tidsskr., R. 4, Bd 4, s. 168 ff., K. Maurer, Vorl. iib. altnord. Rechtsgesch. 1: 1 s. 335 f.). Rörande en av E. Hertzberg framkastad gissning, att ledungsplikten i Uplanden skulle motsvaras av skjutsningsbesväret se nedan s. 329. ** Se nedan s. 326. 62
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=