324 bygderna skulle ju då ha utrustat skepp. Men att termen vtseyrir ej skulle varit användbar om skatten från de inlandsområden, till vilka den militära ledungsplikten kom att utsträckas, är alldeles okänt; tvärtom finner man den i senare tid nyttjad bl.a. just om dessa områden. Den nära motsvarigheten mellan »ledungsanteckningens» skeppstal och skeppstalet i Gulatingslagens förteckning, som endast gäller kustfylkena, talar dessutom bestämt emot att skepp från inlandsområden skulle ingå i det förra. I de två av anteckningens redaktioner, där satsen om vtseyrir saknas, gäller undantaget Uplanden överhuvud; det kan svårligen förutsättas, att framställningen här skulle vara sakligt oriktig. Men långt ifrån att vara en för sammanhanget inom anteckningen onödig anmärkning i förbigående, torde, såsom förut framhållits, den blott i en redaktion bevarade satsen om viseyrir innehålla den positiva kärna, som motiverar det i de andra redaktionerna nästan meningslösa omnämnandet av de icke ledungspliktiga områdena och förbinder det med anteckningens huvudämne. Tankegången har vidgats till en ur ledungsväsendets synpunkt given sammanfattning av varandra motsvarande grunddrag i de olika riksdelarnas offentliga förpliktelseställning: endast vissa av dem rusta skepp, men den frihet från denna börda, som annorstädes råder, har där sitt vederlag i skattskyldighet. En motsättning mellan viseyrir och ledung framträder alltså verkligen i anteckningen, men den består här mellan de områden, från vilka skepp utgå, och de områden, från vilka i stället skatt erlägges —en motsättning således icke mellan två skattetitlar eller två skattetekniska termer med olika geografisk utbredning utan mellan rent militär rustningsskyldighet å ena sidan och skatt överhuvudtaget å den andra. Det är för det senare ledet i denna motsättning somviseyrir här står sombeteckning. Men en sådan terminologi, en sådan distinktion tyder icke på en sen avfattningstid; den visar tvärtom tillbaka till ett vida äldre skede än det, som de förut berörda vittnesbörden om viseyrir och leibangr såsom i stor utsträckning synonyma skattebeteckningar tillhöra. En källa, som icke känner någon annan skattskyldighet i Norge än Inlandets och för vilken följaktligen, när det är fråga om skatt, viseyrir och inlandsskatt äro fullständigt sammanfallande begrepp, har sannolikt tillkommit innan en stående skatt utvecklat sig ur den ekonomiska ledungsutredningen och även kusttrakterna sålunda fått sin viseyrir av skattenatur, eller ätminstone Innan den finansrättsliga innebörden av denna utveckling ännu stod klar för det allmänna medvetandet. Anteckningens distinktion stämmer i själva verket väl överens med de förhållanden, som a priori kunna antagas ha rått före den egentliga ledungsskattens uppkomst. Å ena sidan har man ingen anledning att förutsätta en äldre skatt i kustlandet av
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=