323 Det gäller nu att mot bakgrunden av den föregående redogörelsen pröva den betydelse, vari ordet viseyrir användes i anteckningen om den norska ledungsflottans skeppstal, och söka bestämma dess värde för anteckningens datering. Viseyrir har befunnits under medeltiden ofta uppträda som en allmän beteckning för konungens fasta inkomster, på beskattningens område bruklig såväl om kustlandets fiskaliserade »ledung» som om inlandets skatter av sannolikt annat ursprung. Leidangr har knappast som skatteteknisk term haft samma vidsträckta användning; det finnes skäl för misstanken, att detta ord endast sällan och tillfälligtvis begagnats om inlandsskatten. Från medeltiden känner man blott ett enda exempel härpå, och i detta fall, som ej kan anses representativt för det lokala språkbruket i inlandsområdena, talas samtidigt utan motsättning om viseyrir. På grund av det militära ledungsväsendets sena och endast partiella utsträckning till inlandet måste det anses troligt, att inlandsskatten i allmänhet betecknats endast med sistnämnda term. Ett positivt stöd har denna förmodan i urkunderna rörande Gudbrandsdalen. En samtidig användning av »vissöre» och »ledung» som tydligt skilda specialbeteckningar, den förra för inlandsskatt, den senare för kustlandsskatt möter man emellertid först på 1520-talet. Något bestämt hinder för att även detta starkt specialiserade språkbruk kunde ha gamla anor och bestått vid sidan av en mera vidsträckt betydelse hos viseyrir finnes knappast. Men i daterat källmaterial framträder den utpräglade distinktionen onekligen mycket sent, och om den kunde påvisas i »ledungsanteckningen», skulle det måhända av detta skäl synas betänkligt att hänföra denna till ett tidigt skede. Någon motsättning mellan »ledung» i betydelsen av ledungsskatt från kusttrakterna och »vissöre» i betydelsen av speciell inlandsskatt föreligger emellertid icke i »ledungsanteckningen». Här finnes ingen verklig anledning att överhuvudtaget tänka på ledungsskatten. Den till undantaget för skattlanden, Jämtland och Uplanden fogade satsen er vissoyrer genger af kan ej gärna tänkas åsyfta blott och bart ett omnämnande av att den årliga skatten från de undantagna områdena eller vissa av dem ej kallas leidangr utan viseyrir. En dylik notis vore för anteckningens egentliga ämne —skeppstalet och ledungshärens styrka —helt och hållet ovidkommande. För att angiva, vilka områden, det i undantaget är fråga om, vore den överflödig; de äro ju förut uttryckligt nämnda. Ty meningen kan ej antagas vara den, att undantaget skall gälla endast vissa inlandsbygder, nämligen dem, vilkas skatt kallas viseyrir. De icke undantagna ning härav, och å andra sidan giald, rent ekonomisk avgift, skatt, är näppeligen berättigad. Uttrycket gera skatt är ju i fornspräkct vanligt (Fritzner Ordb.®, 1, s. 577 s.v. gera 3), och gerS torde därför kunnat användas även om en viseyrir av annat ursprung än kustlandets ledungsskatt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=