322 är av sent datumoch geografiskt föga omfattande, kan skattebeteckningen leidangr i dessa delar av landet lika litet vara synnerligen gammal. Icke heller är det mycket antagligt, att de skatter, som här uppburos under medeltidens senare århundraden, till sitt ursprung vore ledungsskatter. Ty det kan svårligen förutsättas, att såväl skattefrihet som ledungsfrihet rådde i Uplanden, innan sent omsider, troligen först mot slutet av 1200talet, en gren av ledungsorganisationen eller åtminstone ett krav på fullgörande av ledungstjänst, sträckte sig även till några av dessa bygder. Sannolikt är det en i verkligheten av kustlandets ledungsskatt historiskt oberoende gammal inlandsskatt, som under medeltiden en gång omtalas som »vissöre och ledung» i Hedemarken och Raumarike, regelbundet som »vissöre» i Gudbrandsdalen och som på 1520-talet nämnes så i talrika inlandsområden. Härför talar även, att Hedemarkens och Raumarikes »vissöre och ledung» i 1348 års dombrev och dessa och andra inlandsområdens »vissöre» på 1520-talet principiellt framträder som en ren penningskatt, medan kusttrakternas »ledung» till stor del utgöres av naturapersedlar. Att termen »ledung» undantagsvis kommit till användning om inlandsskatten på ett eller annat håll, är mycket naturligt men bevisar föga om skattens ursprungliga innebörd, även om måhända andra exempel än 1348 års dombrev kunna anträffas. Dels användes termen åtminstone i det från medeltiden kända fallet just med syftning på skatterna från de områden, där det militära ledungsväsendet faktiskt vunnit insteg och där det följaktligen låg särskilt nära till hands att i analogi med förhållandena i kustlandet omtolka den årligen utgående skatten som en ledungsskatt av samma slag som kustlandets, dels var det givetvis svårt att efter ledungsbördans fiskalisering upptäcka någon principiell skillnad mellan kustlandets ledungsskatt och annan regelbundet utgående skatt. Redan av detta skäl kunde »ledung» för en riksmyndighet te sig som en användbar term för bestämd, årlig skatt överhuvudtaget. E. Bull, Leding, s. 84 drager av vissa bestämmelser i hertig Håkans rättarböter för Hedemarken och Toten 1293 (§§ 14, 15, NGL, 3, s. 22 f.) och för Ringerike och Hadaland 1297 (§ 7, NGL, 3, s. 29) den slutsatsen, »at det i hans tid blev utredet leding av Oplandene». Nämnda bestämmelser giva regler för utgörande av gerS i vissa speciella fall, där de skattskyldigas omständigheter påkallat lättnad. Det är emellertid svårt att inse, att gcrö nödvändigt måste betyda leiöangrsgerÖ, även om ordet otvivelaktigt ofta har denna betydelse (se Hertzberg i NGL, 5, s. 235 s.v. gerÖ, f., 3). Det användes dock även om andra lagligen utgående ekonomiska prestationer och avgifter, t.ex. om tingmansunderhållet i G 3 (NGL 1, s. 5; se även Fritzner, Ordb.*, 1, s. 586 s.v. gerd {., 7). TinndargerS omtalas exempelvis i överskrifterna till F II 18 (NGL 1, s. 136) och B I 11 (NGL, 1, s. 346). Den av E. Hertzberg ([Norsk] Hist. Tidsskr., R 4, Bd 4, s. 162 f., 167 f., 177 f.) uppställda skarpa terminologiska distinktionen mellan å ena sidan gerd, personlig tjänsteprestation jämte därmed sammanhängande naturaprestationer och avlös-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=