320 I ett privilegiebrev av 1364 fritager den norske folkungakonungen Håkan Magnusson jämtarna från alla »nämnder och ledungsfärder», dock med det undantag, att, när konungen ser sig nödsakad att utbjuda sin allmoge i Norge, även jämtarna skola liksom denna visa konungen lydnad och följa det norska allmogeuppbådet dit det synes konungens förtroendemän och jämtarna själva vara nyttigt såväl för landet (d.v.s. Jämtland) som för riket i Norge och lända fienden till skada och motstånd. Vidare frikallar konungen jämtarna från den »nämnd och ledungsfärd», som den svenske hövitsmannen Magnus Gregoriusson tidigare utbjudit från dem och för all talan, varför de med anledning härav kunde utsättas. Som motiv för denna frikallelse (och förmodligen även för den allmänna ledungsfriheten) angiver konungen sin förhoppning, att jämtarna måtte vara desto villigare att värja sitt eget land mot anfall av hans och deras ovänner.^^ Det är icke möjligt att i detta brev se ett bevis för att Jämtland var indraget i ledungsväsendet.^® Om någon skeppsrustningsskyldighet kan det på grund av landets läge aldrig ha varit tal. Då den manskapsutskrivning, som Magnus Gregoriusson med obekant resultat sökt sätta i gång, omtalas med uttrycken »nämnd» och »ledungsfärd», kan på användningen av dessa tekniska termer intet byggas. De giva ingen rätt att sluta till något slags på förhand ordnad militär organisation med noga reglerade personliga och ekonomiska skyldigheter, likartad med kusttrakternas ledungssystem, eller till något försök att skapa en sådan. »Nämnd» och »ledungsfärd» stå här förmodligen blott för att i största allmänhet beteckna uppbåd av manskap, utskrivning till krigstjänst. Detsamma gäller om konungens frikallelse av jämtarna från framtida »nämnder och ledungsfärder». Det är en garanti från den norska statsmaktens sida, som avtecknar sig mot bakgrunden av det som helt och hållet ogiltigt stämplade svenska krigstjänstkravet. Även den norske konungen frånkännes rätt att uppbåda manskap från Jämtland ensamt eller i samband med vanligt ledungsfälligt påbud om beredskap till ryttartjänst med uttryckligt anlitande av ledungsorganisationen, i övrigt starkt påminnande om Håkan Magnussons befallning till bönderna i Bohuslän 1370, känner man även från Sverige; i hertigarna Eriks och Valdemars brev till allmogen i Tiundaland 31/10 1309 (DS 1636) heter det bl.a.: Ceterum mandamus ut vnus homo de qualibet hampna equo et armis die noctuque sufficienter paratus existat, donee mandatum nostrum, uel nobis dilecti domini birgheri pxtarsson legiferi vplandie habueritis iterato. 5^ DN 14, 9 s. 8 f. (även NGL, 3, s. 185). Jfr E. Bull, Leding s. 85 n. 1. I ett senare arbete (Jemtland og Norge, s. 52) yttrar däremot Bull med all rätt i anledning av 1364 års privilegiebrev: »Ledingssystemet har sikkerlig aldri vasrt gjort effektivt gjeldende for Jemtland; så denne fritagelsen betegner ikke noen egentlig nyhet».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=