319 Ledungsväsendets utsträckning till det inre landet är av allt att döma sen, och den har näppeligen varit mycket omfattande. Källmaterialet ger intet stöd åt ett antagande, att andra inlandsområden än bygderna kring de större sjöarna och vattendragen närmast norr om Oslofjorden skulle varit indragna i den sjömilitära organisationen.^'* Av rent geografiska skäl är det osannolikt, att den skulle sträckt sig längre in än till dessa bygder, som stodo i någorlunda bekväm vattenförbindelse med havet och i detta avseende ungefärligen kunna jämföras med det svenska Närke, som ju också hörde till de ledungspliktiga landskapen.^^ Om en ledungsorganisation för landkrig i områden, av vilka skeppstjänst ej kunde krävas, saknas alla vittnesbörd; de kända fallen av ledungsutbud till lands gälla trakter, där det sjömilitära ledungsväsendet var infört och göra intryck av tillfälliga omläggningar av den ordinarie tjänstgöringsskyldigheten. varar jirir os ok aighi faret ne giort vtjaralaidangar varn pa ver han kraft hafttom med varom hrefuom; konungen förväntar dock, att bönderna hädanefter visa sig viliugare till varra vtboda. E. Bull, Leding, s. 154, sätter denna urkund i samband med det märkliga påbud om beredskap till ryttartjänst, som konungen 1370 med hänsyn till ett förestående möte med svenskarna i Lödöse, vars utgång syntes oviss, riktade till allmogen i Bohuslän (DN 2: 1, 410, s. 321): Py hidiom ider ok bidom fulkomlika. at per varer til redo med hastom idhrom ok wapnom til rikesins varndar sealfs idhars fridar ok frälses, swa at hwarier fim bonder gere foran pen siatta, med godom hast, wapnom ok koste, ok sitir swa til reidii nat med daghi. at fara suder til war pa sem per faer annat bud af os. Detta påbud skulle alltså varit riktat även till Uplanden. Oavsett att 1370 års urkund gäller beredskap och att det är ovisst, om konungens »andra bud» verkligen kom till stånd, bör emellertid uppmärksammas, att 1371 års tillgiftsbrev synes gälla en upprepad försumlighet (»fierdir varder», »varom brefuom») och förutsätta att åtminstone vid något av de åsyftade tillfällena utbudet alternativt eller uteslutande avsett gäldande av »utfareleding» i stället för fullgörande av personlig ledungstjänst, en möjlighet, som icke omtalas 1370. Kombinationen av de båda breven torde alltså vara osäker. E. Bull, Leding, s. 86 anser visserligen att källmaterialet medgiver »den hypotesen, at Oplands-ledingen bare omfattet traktene omkring Mjösen, Randsfjorden, Tyrifjorden og vasdragene fra dem, mens de övrige Oplandene (o: va:sentlig de egentlige dalförene fra österdalen til Telemarken) gav visöre». Men han finner det »betxnkelig å anta et slikt skille innenfor et gammelt enhetlig retsområde som Eidsivatingslagen». En sådan motsättning mellan ledungspliktiga och icke ledungspliktiga delar av samma rättsområde erbjuder knappast i och för sig något osannolikt; för det ur geografisk synpunkt betänkliga antagandet av ledungsväsendets utbredning till hela inlandet kräves, tvärtom positiva bevis. Vad skatteförhållandena beträffar, är det icke styrkt och föga sannolikt, att »vissöret» ens i de ledungspliktiga delarna av Uplanden haft sitt ursprung i ledungsutredningen och varit historiskt identiskt med kustlandets årliga ledungsskatt. Terminologien i medeltidsurkunderna om Gudbrandsdalen och i de kamerala källorna från 1520-talet visar i motsatt riktning. Troligen har först det sena skede i ledungsskattens utveckling, som betecknas av »utfareledingen» delvis sträckt sig till inlandet (jfr ovan s. 308 och s. 309 n. 17). 55 Jfr härom E. Bull, Leding, s. 43, 147, 152 ff. och här ovan s. 310. Ett till-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=