318 Land, Torpen och Sinnen.^^ Av särskilt intresse äro i denna urkund dels den uttryckliga befallningen till konungens ombudsmän att utnämna skeppsstyremän, vilket ej gärna kan tolkas annorlunda, än att dessa skola utses inom det område, till vilket utbudsbrevet är riktat, dels föreskriften för mottagarna att på viss tid och ort hålla sig redo till färd med »skepp, män och proviant». Härav synes framgå, att ledungsplikten för ifrågavarande inlandsområden vid denna tid omfattade alldeles samma prestationer som enligt lagarnas vittnesbörd åvilade kustlandets ledungsdistrikt. Hertig Håkans stadgande från slutet av det föregående århundradet torde däremot lämna den möjligheten öppen, att Hedemarken och Raumarike då endast hade att vid ledungsutbud prestera en manskapskontingent och förmodligen proviantutredning till denna men att tjänstgöringen skulle äga rum å främmande skepp och under befäl från annat håll. För en sådan tolkning tala i viss mån hertigens ord om oförrätter, som tilläventyrs kunde vederfaras bönderna sedan de kommit »till skepps». Detta tyder knappast på att deras ledungstjänst tänkes äga rum under i hembygden utnämnda befälhavare och på egna skepp med homogena, av bygdesamband enade besättningar. Under en tjänstgöring av sådant slag lupo ledungsbönderna knappast mycken risk att utsättas för hård och godtycklig behandling, helst som styremannens lagliga disciplinärmyndighet gentemot manskapet i Norge var skäligen svagt utvecklad.^- Garantien mot oförrätter ombord ger därför måhända en skymt av en mera passiv, på ett eller annat sätt ofullgången organisation utan den jämvikt mellan folklig självstyrelse och konungstjänst, som i allmänhet kännetecknar det nordiska ledungsväsendet. Under det århundrade, som ligger emellan de båda urkunderna, har i så fall en förändring ägt rum, varigenom Inlandsområdenas ledungsplikt blivit mera likartad med kustlandets.®* DN, 2: 1, 535, s. 409 (Oslo 2/3 1393): — — — py bydhom veer wt fullan almxnningh her mxd yder at monnum ok vistum ok byodhom vmbodzmonnum varom at Puer namfne skip stiormen ok skipstioromonnum byodom veer at nemfna nenfdharmen eftir loughum. ok gamlum landzsins sidhwana ok ser at senstom kastom j Oslo atta dagha eftir pascka nw ntest er komber neidhabun/sr mxd skipum monnum ok vistum piit til ferdar som fxhyrdher vaar a Akerhuse ydher fyrir säger swaframft sam hwar yder wm sik vili ai swara os fulli landradhe sok. L III 10 (NGL, 2, s. 41): — — — Nu ef frials ma5r gengr i matgerS a skipi oc misfer hann meH matargerS. pa segi styrimanni til oc eigi hann skipara stefno oc refsi hann meö skynsamra manna ratie. sua at huarke liote hann lemstrar sar ne bana af. Pui at styrimaör skal mestu rada innan boröz a hueriu skipi. . . . Jfr Fr. Brandt i [Norsk] Milltjert Tidsskr., 34, s. 9. Även från 1371 finnes ett vittnesbörd om ledungsskyldighet i Uplanden. I ett brev av Håkan Magnusson (DN 2: 1, 417, s. 325) tillförsäkras allmogen i Raumarike, Hadaland. Ringarike och i Oslo féhirdsla på vissa villkor tillgift för att de hade falt fardir
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=