317 Under inga omständigheter kan »ledung» vara någon synnerligen gammal beteckning för skatten från Hedemarken och Raumarike. Själva den militära ledungsorganisationen, från vilken ledungsskatten utgår, framträder ju i alla äldre källor som en kustlandets organisation. I Gulatingslagens skeppsförteckning omtalas kontingenter endast från de fylken, som själva gränsa till havet. Skeppsredeindelning är känd endast i dessa fylken och har sannolikt aldrig blivit införd ens i någon del av Uplanden. Antalet män, som sysslomännen skola utrusta till konungens tjänst, bestämmes enligt mötesbesluten från Tunsberg och Bergen 1273 efter tvitugsessor för Viken, efter skeppsredor för det övriga kustlandet; för Valdres, Hailingdal, Raumarike, Hedemarken, Hadaland, Gudbrandsdalen och österdalen angives däremot ett antal för varje område i dess helhet eller för vardera av deras »hälfter» eller »lotter».'*^ De i Magnus Lagaböters testamente föreskrivna gåvorna till de fattiga beräknas för kustfylkena efter antalet skeppsredor och till ett visst belopp (3 marker) för varje sådan, medan en större summa (30 marker) anslås för vart och ett av uplandsfylkena Gudbrandsdalen, Hadafylke, Hedemarken och Raumafylke. Från senare tid finnas emellertid spår av att den militära ledungsbördan blivit utsträckt till vissa delar av Uplanden. I hertig Håkan Magnussons stora rättarbot för Hedemarken och Toten av 1293 givas vissa regler för na;mder, den vanliga termen för utskrivningar av ledungsmanskap; att det verkligen är fråga om skeppstjänst framgår av, att befälhavaren betecknas som styrimaör och att hertigen säger sig icke vilja, att några oförrätter vederfaras bönderna, sedan de kommit »till skepps».^® Man kunde möjligen frestas misstänka, att dessa regler i själva verket ej gälla Hedemarken och Toten utan kommit att inflyta från någon samtidigt utfärdad stadga för Viken, vars innehåll till stor del varit identiskt med den nu kända rättarbotens. En sådan förmodan kan dock svårligen upprätthållas. Jämt hundra år senare finner man nämligen Erik av Pommern rikta ett otvetydigt ledungsutbud, gällande manskap och skeppsstyremän, proviant och efter vad det förefaller även skepp, till de väster om Hedemarken belägna inlandsområdena här betecknar en avgift för jord å Hedemarken, även om det måhända ej är uteslutet, att den utomskatt innefattade landskyld. H 36 (NGL, 2, s. 428 ff.). DN, 4, 3, s. 4. Se Hertzberg i NGL, 5, s. 469 s.v. nefnd, f. 2). NGL, 3, s. 22 (§ 13): Sva ok vm ntemder ef p^es parf vidr pa vilium ver med anghu mote at flxiri se nemder er ver biodom i brefe varo. vttan atinhuxr siukiz sidan nemt er. I^a vilium ver at annar ststizt i stadenn. vili ok styrimadr hafua .i. suain eda tua. Pa nxmnezt boend^er pui fare en ai vilium ver at bondom se afuarkoster gorfer sidan pair koma till skips. — E. Bull, Leding, s. 84. I Bulls översättning ha orden pui fare återgives med »som er före til det», i st.f. »desto färre». 48
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=