316 beräkningssätt som hävdvunnet vid presterande av »vissöre och ledung» in natura kan intet byggas i fråga om den lokala terminologien. Från riksrådets synpunkt saknade denna säkerligen relevans, då ju icke någon särskild del av skattebördan utan endast det penningvärde, som vid skattebetalningen borde tillämpas, var föremål för tvist. Ät resultatet av den undersökning, som föregick domen, giver riksrådet den allmänna formuleringen att överallt, där allmogen i Norge tager »forngill penning» i jordlega, där äger konungen också kräva tillämpning av samma värdeberäkning vid erläggande av »vissöre och ledung». Formuleringen utesluter icke, att man endast på vissa håll funnit »ledung» som lokalt gängse, skattebeteckning. Själva domen har måhända ej samma karaktär av ett för hela Norge gällande uttalande. Omnämnandet av »stad» i motsats till »landsbygd» kan syfta på Hamar, och den omständigheten, att endast (nöt)hudar, bockskinn och getskinn omtalas som subsidiärt tillåtna betalningsmedel torde visa, att domen avfattats med speciell hänsyn till bygder, där boskapsskötseln var huvudnäring. Den dubbla skattebeteckningens återkomst i domsmeningen ger i varje fall ej säkert besked om annat än riksrådets språkbruk och visar, att »vissöre» och »ledung» för detta tedde sig som sakligt likvärdiga och därför promiscue användbara termer. De kamerala källorna från 1520-talet rörande uppbörden på Akershus använda, såsom förut påpekats, om skatten från Hedemarken, Raumarike och åtskilliga andra inlandsområden endast termen »vissöre», medan skatten från skeppsredorna vid kusten betecknas endast som »leding». Osannolikt är icke, att dessa visserligen sena men på detaljerad kännedom om uppbörden vilande handlingar mera exakt än riksrådsdomen från mitten av 1300-talet återgiva de traditionella lokala uttryckssätten.^® Ett av lagmannen Harald Kolbjörnsson i Oslo 13/10 1390 utfärdat dombrev (DN, 12, 120, s. 92 f.) omtalar, att Halldor Hallvardsson Ixnsmaddter a Hadalande kärat mot vissa personer därför »at lia:ir hafdse a:i gort visoyrx af j)! gozze sxm Jon Kixttiulsson gaf Ingridi Eriksdottor favdvrssystor sinni». Bull (Leding, s. 86 n. 2) hänför stället till sådana, där betydelsen av »vissöre» ej är »skarpt definerbar». Tydligt är emellertid, att »vissöre» här ej kan betyda annat än skatt och ej kan omfatta saköre eller landskyld, eftersom den åsyftade avgiften skall utgå av jord som enskild person i form av gåva avhänt sig till annan sådan. Länsmannen å Hadaland kan vidare ej antagas fört talan rörande skattebetalning för jord utanför Hadaland. »Vissöre» betecknar således här skatten i inlandsomrädet Hadaland. I ett av bl.a. tvenne lagrättemän på Hedemarken 19/7 1452 i Hamar utfärdat intyg rörande en i biskopsgården därstädes ingången förlikning mellan underfogden Lasse Jensson på Akershus och Amund Amundsson säges den förre ha tilltalat den senare »för thet han hafdhe dulth mins herra kononk wisxire han ok hans fadher»; enligt den ingångna förlikningen skulle Amund till Lasse utgiva 40 norska mark, för vilka han som säkerhet ställt 18 öresbol jord i Skildingstad i Lauten socken å Hedemarken. Av Bull (/.c.) räknas även detta fall till de icke »skarpt definierbara». På grund av de lokaliteter, som nämnas, kan det knappast betvivlas, att »vissöre»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=