315 när de hunnit utveckla sig till en på regelbundna tider och med bestämda belopp utgående skatt, skola komma att också de betecknas som ett »vissöre». Även om denna beteckning tilläventyrs tidigare kommit till användning om inlandsskatten, är en sådan utveckling ännu mera lättbegriplig än överflyttningen av termen »ledung» till inlandsskatten på vissa håll. I själva verket torde termen »vissöre» i överensstämmelse med sin språkligt sett rymligare betydelsekapacitet fått en mera vidsträckt utbredning och användning om skatteprestationer än termen »ledung». Från förra hälften av 1300-talet fram till slutet av 1400-talet föreligger en rad urkunder rörande Gudbrandsdalen, där de offentliga ekonomiska prestationer, som erlades från denna bygd, konsekvent omtalas såsom viseyrir. Att skatten innefattas under denna beteckning är utan vidare klart. Svårare är att enbart med ledning av urkunderna själva bestämt säga, om med viseyrir här åsyftas endast skatt. På grund av senare förhållanden synes detta emellertid i hög grad sannolikt.'*" Däremot är termen »ledung» i fråga om Gudbrandsdalen icke påvisad i det fiskallska språkbruket. Detta förhållande kan naturligtvis icke berättiga till slutsatsen, att viseyrir blott skulle varit en specialbeteckning för inlandsskatt i motsats till kustlandsskatt. Att termen varit gängse även om den senare är ju till överflöd styrkt genom exempel från andra håll, och detta resultat lider naturligtvis intet intrång av att skatten från ett inlandsdistrikt saknar annan beteckning. Men frånvaron av termen »ledung» i det urkundsmaterial, som rör Gudbrandsdalen, talar i varje fall icke för att denna termskulle varit lika allmänt användbar i fråga om inlandsskatten somtermen »vissöre» i fråga omkustlandsskatten. I det föregående har visserligen anförts ett av norska riksrådet utfärdat dombrev av 1348, vari skatten från Raumarike och Hedemarken omtalas som »vissöre och ledung». Men det vore tvivelsutan förhastat att av urkundens ordalag draga den slutsats, att leidangr var en i Hedemarken och Raumarike gängse beteckning för den skatt, som därifrån erlades. Dombrevet äger vitsord allenast i fråga om den terminologi, som av riksrådet användes. På uppgiften, att bönderna själva erkänt ett visst Av ovan anförda kamerala handlingar från förra hälften av 1500-taIet synes framgå, att »landskyld» från Gudbrandsdalen då uppbars för kronans räkning, »vissöre», varmed under sådana omständigheter ej gärna kan åsyftas annat än kronans bortförlänade skatteinkomst, däremot för Mariakyrkans. Troligen var fördelningen densamma under medeltiden, och man torde på grund härav kunna biträda E. Bulls mening (Leding, s. 85), att i medeltidsurkunderna om Gudbrandsdalen »synes visören klart å Optra» som en sasrskilt afgift», kanske med undantag för brevet av 1329, där det möjligen är fråga om ett uppdrag att uppbära konungens »vissöre» i mera allmän bemärkelse. Även talet om privilegier i fråga om »vissöret» synes snarast hänvisa på en inskränkt betydelse av skatt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=