313 sig vid sin omprövning av frågan ha funnit, att konungen äger taka forngildan painingh i visceyri sin ok leidangr par sam aller almugen i Norege takr forngildan paningh i sina landskyld. Och enär bönderna själva vidgått, att de hade för vana att städse erlägga visoeyre ok leiÖangr at forngildom auralogum, då de ej hade tillgång till penningar — med forngild auralqg torde åsyftas andra betalningsmedels värdering enligt det med forngildr penningr betecknade penningvärdet — föll domen så, att all allmogen både i stad och på landsbygd (baöe i bce ok haruöum) skall till konungen erlägga »forngill penning» i visoeyre ok leidangr, och där penningebetalning ej kan åstadkommas, gälda med vissa hud- och skinnvaror enligt en angiven taxa, som säges »av gammalt varit gängse» och som därför kan förmodas motsvara vad förut omtalats som forngild auralgg. Tydligt är, att viseyrir och leiÖangr ej, när det gäller Hedemarken och Raumarike, kunna beteckna två skilda skatteprestationer. Att allmogen i dessa delar av Uplanden skulle haft att erlägga dels en gammal inlandsskatt, viseyrir, dels den i kustlandet vanliga ledungsskatten, vore ett enligt sakens egen natur alldeles osannolikt antagande, som dessutom skulle komma i strid med landslagens bestämmelse, att konungen eller hans ombudsmän ej, där »ledung» (i betydelse av skatt) utgöres, må utkräva andra utskylder.^^ På samma sätt som i 1348 års dombrev rörande Hedemarken och Raumarike torde förbindelsen »vissöre och ledung» böra uppfattas även i ett par något tidigare urkunder, som gälla områden närmare kusten. Av konung Magnus Eriksson finnas från åren 1335 och 1337 tvenne brev, i vilka han stadfäster konung Håkan Håkanssons donationer till Mariakyrkan i Oslo, bl.a. bestående av »vissöre och ledung» från vissa områden i närheten av Oslofjorden (Folio, Nesodden, Basrum, Lomadal, Margretedal el. Maridal). Man har tidigare sökt göra gällande, att »vissöre» och »ledung» här skulle åsyfta prestationer från olika områden, i det att Lomadal och Margretedal vore att uppfatta som inlandsdistrikt, vilka erlade »vissöre», medan »ledungen» däremot skulle kommit från det närmare havet belägna Bxrum.^® Utan tvivel med rätta har denna distinktion av en senare forskning ansetts ohållbar; olikheten mellan de berörda områdena i fråga om geografiskt läge är för obetydlig för att den äldre förklaringen skulle synas sannolik, och dessutom finnes ännu ett stadfästelsebrev, utfärdat 1336, som ej begagnar uttrycket »vissöre» men 3» L III 1. Se ovan s. 309 n. 18. P. A. Munch, Det norske Folks Hist., 4: 1, s. 511 n. 1. E. Bull, Leding, s. 54 n. 1. I fråga om det stöd för sin åsikt, som Munch velat finna i Claus Gjordssöns anteckningar från 1520-talet, se ovan s. 309 n. 19.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=