310 Hallingdal »årlig skatt». Då för Oslo utom »årlig byskatt» upptages ett mindre belopp »vissöre», bör man uppmärksamma tillägget »aff ödegarde som burgere ibidem haffue». Härav torde framgå, att detta »vissöre» ej utgick från staden som skattedistrikt utan erlades av vissa dess borgare för av dem annorstädes, sannolikt i inlandsområden, innehavd jord och följaktligen ej kan sättas i samband med frånvaron av »leding» såväl från Oslo som från Tunsberg och Sarpsborg.-^ Ungefär samma fördelning i fråga om »leding» och »vissöre» som på 1520-talet framträder ännu i 1557—1558 års uppbörd av Akershus län. Dock omtalas nu från Gudbrandsdalen under namn av »leding» en penningeskatt som erlades blott vart tredje år; sannolikt är den identisk med det gamla »vissöret», som efter reformationen återfallit till kronan, och det nya namnet torde tyda på en begynnande upplösning av den äldre skattetekniska terminologien. I 1560—1561 års räkenskaper för samma län omtalas ingenstädes »vissöre», däremot liksom tidigare »ledlng» från kustlandet. Gudbrandsdalen har denna gång icke erlagt »leding».^“ Som speciell inlandsskatt synes »vissöret» även vara omtalat i en instruktion (tenckzeddel) för länsmannen på Akershus 1558.“^ I en rättarbot av 1578 för invånarna i Oslo och Hamars stift förbjudas fogdarna att som ersättning för gästning uppbära en avgift, kallad »vissörehåll» (wiszöre holdt) då de resa omkring för att fjärdingsvis uppbära konungens »vissöre».^^ Av stadgandet framgår icke, huruvida särskilt inlandsområden äro åsyftade; fjärdingsdelning förekom under medeltiden och på 1500-talet såväl 1 skeppsredorna i sydöstra Norge som i motsvarande distrikt i Uplanden.^^ Ett kungligt brev från 1604, som upprepar förbudet för fogdarna att kräva penningeavgifter för »vissörehåll», gäller emellertid speciellt Romerike.^® Det framdragna skattehistoriska materialet för södra Norge från övergångsskedet mellan medeltiden och nyare tiden stämmer rätt väl överens med den äldre läran 1 fråga om innebörden av termerna »leding» och »vissöre». Däremot måste det erkännas, att språkbruket i bevarade medeltlda källor till stor del ter sig annorlunda och kan synas ägnat att göra den tidigare antagna motsättningen tvivelaktig. Närmare besett torde Jfr däremot E. Bull, Leding, s. 92 n. 1, 170 n. 2. T. H. Aschehoug, Om Krönens Indtxgter og Udgifter af Akershuus La:n i Aarcne 1557—1558 og 1560—1561 (Norske Samlinger, 1), s. 161 ff., 179 ff., jfr s. 204. »Vissöre» omtalas 1557—1558 även från Solöer och Hallingdal, i sistnämnda fall vid sidan av »årlig skatt». Om karaktären av sistnämnda inkomsttitel framläggas några alternativa förmodanden av Aschehoug, a.a., s. 205. 2» NRR, 1, s. 235. 2^ NHD, 1, s. 289. 25 Se nedan s. 315. 28 NRR, 4, s. 59.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=