306 viseyrir, som här föreligger, en mycket avsevärd vikt för anteckningens datering, även om den möjligheten måhända kunde lämnas öppen, att det ursprungliga innehållet utgjorts endast av sifferuppgifterna och att undantaget även i sin äldsta avfattning vore ett senare tillägg. Visa eyrir, viseyrir är egentligen ett »öre», ett värdebelopp (jfr lauss eyrir, sakareyrir, verttaurar m.fl.), som på förhand kan säkert beräknas och förväntas (jfr vis vån, visa vån, ’säker utsikt el. förmodan’). Med denna allmänna betydelse var uttrycket tydligen användbart om konungens regelbundet inflytande bestämda intäkter av olika slag. Man finner det också i en rättarbot av 1311 använt så, att däri uttryckligt innefattas jordräntor av kronogods och t.o.m. konungens saköre, som visserligen till sin natur var en av oförutsebara omständigheter beroende inkomstkälla men som erfarenheten likväl visat vara att med säkerhet påräkna.^ Men termen nyttjas också med särskild syftning på konungens fasta skatteintäkt från ett större eller mindre område. Tydligen är det med denna innebörd som ordet uppträder i »ledungsanteckningen», där viseyrir framställes som utgående endast från en del av riket och således icke rimligen kan tänkas omfatta jordräntor och saköre. Med mer eller mindre tydlig: begränsning till skatteintäkter användes termen även i åtskilliga andra källor. Det är sammanhanget, som i varje särskilt fall måste avgöra, om med viseyrir åsyftas speciellt skatt eller tillika andra slag av fasta inkomster. Ofta nog torde ett sådant avgörande vara omöjligt, därför att man icke i detalj känner de omständigheter, som äro i fråga. I vissa fall har man snarast att göra med tillfälligt begränsade användningar av den allmänna betydelsen, betingade av den sakfråga, som behandlas, och med full kännedom härom otvetydiga för samtiden. Uteslutet är emellertid icke, att en mera fixerad skatteteknisk specialbetydelse redan under medeltiden kommit till utveckling hos viseyrir. Vissa äldre forskare ha inom det medeltida skatteväsendet trott sig kunna konstatera en terminologisk motsättning av den innebörd, att leidangr skulle beteckna kustområdenas, viseyrir däremot inlandsområdenas, de av ledungsbördan icke berörda landsdelarnas skatteprestation. Huvudrepresentanterna för denna åsikt äro inom norsk vetenskap R. Keyser^ och P. A. Munch.^ På ett av de ställen, där Munch uttalar sig i frågan, visar han sig emellertid ha observerat, att viseyrir i den äldsta daterade källan av 1273 innefattar alla konungadömets fasta in- * NGL, 3, s. 92: — — — [penningr'l stem at fornv gekk j sakarayri skuldir ok allan annan var visceyri. — Jfr Hertzberg i NGL, 5, s. 719 s.v. viseyrir', Taranger, Uds. ov. d. norske rets hist., 2: 1, s. 310 f. ® R. Keyser, Norges Stats- og Retsforfatn. i Middelald. (Efterl. Skrifter, 2: 1), s. 36 Den norske Kirkes Hist. und. Katholicismen, s. 212. ® P. A. Munch, D. norske Folks Hist., 4: 1, s. 510 f., 536 n. 2, Sami. Afh,. s.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=