300 en förmodan, att även de äldre tingmanstalen för de fem sydligare fylkena skulle ägt något samband med deras dåvarande skeppstal, och analogien mellan det före 1164 gällande undantaget för Sunnmöre och det för tiden efter detta år ifrågasatta blir så till vida ofullständig. Den lättnad i tingsplikten för Sunnmöre, som faktiskt synes kunna påvisas före 1164, har emellertid varit mera vittgående än den, som var medgiven åt Agder, i det att tingmanstalet för det förra fylket lämnades obestämt. Ur denna omständighet kan möjligen hämtas ett visst stöd för antagandet om en mera vittgående lättnad för Sunnmöre även i senare tid, ehuru numera i formav ett bestämt, men skeppstalet understigande tingmanstal. Skeppstalet kunde då antagas varit 20, men då detta tal mycket väl kunde vara äldre än 1164, erbjuder nyssnämnda förklaring av diskrepansen mellan tingmanstal och beräknat antal tvitugsessor för Sunnmöre ingen möjlighet till närmare datering av »ledungsanteckningen». Och något verkligt fog för ett föredragande av vare sig denna förklaring eller någon av de båda övriga, av vilka den ena skulle tala för 1164 som terminus ante qiiem^ den andra för samma år som terminus post quem, förefinnes som sagt icke. Däremot kan måhända en närmare tidsbestämning vinnas med hjälp av det i anteckningen gjorda undantaget för Jämtland, Uplanden och Skattlanden. Visserligen kunde denna anmärkning i sin helhet eller särskilt omnämnandet av Jämtland vara en senare interpolation; något positivt skäl att antaga detta finnes dock icke, då undantaget förekommer i alla tre redaktionerna. Om undantaget för Jämtland är ursprungligt, bör detta landskap tydligen vid tiden för anteckningens tillkomst ha varit förenat med Norge. Enligt äldre uppfattning, grundad på Snorre och andra isländska källor, skulle Jämtland, bortsett från en tidigare överenskommelse mellan jämtarna och Håkan den gode,-® tillhört den norske konungens rike sedan östen Magnussons tid (omkring 1110).-' Den senaste forskningen har visat, att denna åsikt knappast är hållbar. I Historia Norwegice, som på goda grunder anses författad i senare hälften av 1100-talet, snarast på Magnus Erllngssons tid, efter 1164 men före Sverres framträdande,^® upptages Jamtonia bland de land —de övriga äro Swethia, Gautonia och Angaria (Ångermanland) —, till vilka Norge gränsar i öster.^® Man har antytt att detta icke skulle behöva tala för att -® Hakonar saga goÖa, k. 12 (Heimskr., ed. F. Jonsson 1, s. 184); Saga ins helga Öläfs konungs, k. 137 (Heimskr., anf. ed. 2, s. 309 ff.). Morkinskinna, ed. P. A. Munch, s. ; Fagrskinna, k. 77 (ed. F. Jonsson, s. 333); Heimskr., ed. F. J6nsson, 3, s. 285 f. H. Koht, Innhogg og utsyn i norsk historie (uppsatsen »Den fyrste norske nasjonalhistoric»), s. 197 ff. Avvisande gentemot Kohts bevisföring yttrar sig F. Jönsson, Den oldnorske og oldislandske litteraturs historie, 2-, s. Monumenta historica Norvegise, s. 73 f.: Circumsepta quidem ex occasu et aquilone
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=