299 kunde också slutsumman 336, även om talet för Agder varit lägre än 20, ha uppnåtts före detta år. En vid försöket att bestämma »ledungsanteckningens» ålder beaktansvärd punkt erbjuder vidare tingmanstalet för Sunnmöre (16), som icke motsvarar det beräknade antalet tvitugsessor. Man har observerat denna avvikelse och som alternativa möjligheter antytt, att antingen skeppstal och tingmanstal här icke skulle motsvarat varandra eller också skeppsrustningsplikten i detta fylke redan 1164 avsett halfjnitug skip.^^ Ett utbyte av de 20 mindre skeppen mot 16 större skulle i senare fallet 1164 eller tidigare ha ägt rum i Sunnmöre; det kan nämligen icke gärna antagas, att den större skeppstypen i detta enda fylke icke skulle haft tvitugsessan till föregångare. De anförda båda möjligheterna utesluta måhända icke en tredje: att Sunnmöre 1164 utrustat 16 tvitugsessor, som vid något senare tillfälle före skeppstypsreformen ökats till 20, motsvarande skeppsförteckningens 16 halfpritug skip. Att tillerkänna några av dessa tre olika förklaringar, i och för sig tagna, ett bestämt företräde i sannolikhet, torde icke vara möjligt. Icke heller på denna punkt kan man därför finna tillräckligt stöd för att bestämma året 1164 som vare sig terminus ante quern eller terminus post quern för skeppstalet 336 och »ledungsanteckningen». Antagandet om omotsvarighet mellan skeppstal och tingmanstal i Sunnmöre kan måhända förefalla godtyckligt och därför osannolikt, då man utgår från att tingmännen i alla övriga fylken i Gulatingslagen skulle utses med hänsyn till skeppstalet. Man har emellertid icke utan fog hänvisat till att Sunnmöre redan enligt den före 1164 gällande ordningen utgjorde ett undantag, så till vida som för övriga fylken bestämda tingmanstal voro fastställda, medan däremot från Sunnmöre sva marger sem vilia skulle fara till Gulatinget. Sannolikt innebar detta undantag ett medgivande av en förhållandevis fåtaligare representation för lagdömets nordligaste fylke, i det att tingsplikten bl.a. med hänsyn till skyldigheten att underhålla tingmännen företrädesvis torde uppfattats som ett besvär. Även för det från tingsplatsen avlägsnaste fylket i söder, Agder, var tingsplikten lindrigare än för de centrala fylkena: från Agder skulle enligt den äldre ordningen infinna sig 27 män, medan Hordaland, Rogaland, Firdafylke och Sogn företräddes av resp. 102, 102, 80 och 64, och enligt 1164 års bestämmelser utgick från Agder endast en tingman från varje skeppsreda, medan de centrala fylkena synas ha sänt två tingmän för varje skepp, som skulle utrustas. Visserligen saknas varje hållpunkt för Jerstad a.a., s. 104: »Frå Sunnmöre skulde ein vcnta 20 mann som frå Agder, men derfrå fer 16. Det treng ikkje tyda noko — i Heilag-Olavs tid kunde det fara som mange som vilde frå dette fylke — men det kunde kanskje tyda at Sunnmöre alt dentid reidde 25-sessur».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=