295 nämner skeppsredeindelningen och Fagrskinna i sin framställning av samma sak förbigår den, bevisar detta ej, att Snorre har särskilt Gulatingslagens, Fagrskinna (och den gemensamma källan)^® särskilt Frostatingslagens ledungsordning för ögonend" Det behöver ej betyda mer än att Snorre på denna punkt går mera i detalj, liksom Fagrskinna i fråga om beväpningen; då Snorre skrev, kan termen skipreiöa mycket väl ha vunnit utbredning utanför Gulatingslagend® Att Fagrskinna uttryckligt nämner Tröndelagen säger också ganska litet: det är bygderna vid den långt inskärande fjorden och i dalgångarna däromkring, som omtalas till skillnad från det egentliga kustlandet {hit ytra meö sio), och även Snorre har en liknande, om också mera allmänt formulerad motsättning (alt land meö sjd ok sva langt upp d land, sem lax gengr ofarst). Fagrskinnas framställning innehåller intet, som ej gäller Gulatingslagen lika väl som för Frostatingslagen,och Snorres bibehållande av satsen om fylket som gengr ofarst, at hann skipadi allri byggd ok skipti i skipreidur, en hann skipti skipreidum i fylki. 1 h V e r j u f y l k i e d a h V e r s u stor s k y l d i ti t ge r a or h v e r } u fylki, pd er almenningr Vieri uti, ok skyldi almenningr vera skyldr ut at gera, pegar er litlendr herr v.cri i landi. Fagrskinna, k. 11 (ed. F. J6nsson, s. 34): Uid pessare a:tlan gerir Hacon konongr pat rad. at nefgilldis scatta. pa er Haralldr konongr fadir hans hafdi lact a allt lanndit. let hann taca hit ytra med sio. oc vm praendalog. oc leggia til skipa gqrdar. hann gerdi € d a h V e r s o long at rumatale s k y 11 d i vera or m.innom oc vapnom oc vistum firir uthenndscorn hxrr. sva at hvar karlmadr sa er vigr var oc frials skilldi eiga skiolld oc koesiu oc hoggvapn Denna anses vara en förlorad Flåkan den godes saga. Se G. Indrebö, Fagrskinna (.\vh. fra universitetets [i Kristiania] hist, seminar, 4), s. 39, 137. E. Bull i [Norsk] Hist. Tidsskr., R. 5, Bd 4, s. 486 n. 1 och Leding, s. 40. Med stöd av Håkan Håkanssons saga har E. Bull (Leding, s. 45 f.) sökt visa, att en skeppsredeindelning i det närmaste överensstämmande med den, som omtalas i Magnus Lagaböters testamente, redan i början av 1220-talet var genomförd över hela Norge. Beviset är, såsom ovan (s. 195) framhållits, icke avgörande, men själva saken är pä intet sätt osannolik. Skeppsredeindelningen i Tröndelagen kan enligt Bulls mening (a.a., s. 47 f.) icke gärna vara äldre än från omkring 1200 men knappast heller mycket yngre. I Hålogaland förutsätter Snorre skeppsredeindelning redan på Olof den heliges tid: Finn Arnesson håller husting i Vagar med ledungsfolket från norra Hålogaland, en d pingi pvt syndu menn vdpn sin; svd var pd ok rannsakat utbodit i hverri skipreidu (Heimskringla, anf. ed., 2, s. 322). Fagrskinnas ord om böndernas plikt att äga vapen stämma lika väl med G 309 (NGL, 1, s. 101) som med F VII 13 (NGL, 1, s. 201). — En antydan om lägre ledungsdistrikt än fylket gives möjligen även i Fagrskinna, då det om resultatet av konung Håkans organisation heter: var pa reidubuit skip oc menn med vapnom hvar sem konongr Purfti at krevia (anf. ed., s. 34 f.). pd d kvedit, hversu myr g skip v dr u var fylki. h V e r s o skip n a mf nd i h v e r i o p e s s o m o r g hveriu fylki. at o c
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=