292 cages, att de 59 skeppsredor i Tröndelagen, som i testamentet träda i stället för skeppsförteckningens 80 tvitugsessor stå i samband med en övergång till halfpritHg skip, måste det förefalla rimligt, att det på den större skeppstypen grundade skeppsredetalet ursprungligen varit 64. Förutsättningen, att skeppsredetalen för Hordaland och Rogaland hänföra sig till tvitugsessor, är däremot föga sannolik. Antagandet, att »ledungsanteckningens» skeppstal vore grundat på 1200-talets skeppsredeindelning i en mera ursprunglig formän den, som återspeglas i Magnus Lagaböters testamente, skulle i varje fall med nödvändighet medföra, att man måste tillskriva anteckningen en betydligt högre ålder än de handskrifter, där den står att läsa. Att den måste vara äldre än 1277, är först och främst tydligt, och mycket möjligt är, att det ursprungligare skeppsredetal, på vilket den skulle grunda sig, redan årtionden före denna tidpunkt upphört att äga giltighet. En närmare överensstämmelse mellan det I testamentet faktiskt föreliggande skeppsredetalet och »ledungsanteckningen» kunde möjligen sökas även på en annan väg, dock endast under den förut berörda mindre sannolika förutsättningen I fråga om Hordaland och Rogaland. Vore »ledungsanteckningen» avfattad i senare hälften av 1200-talet, måste det anses ganska sannolikt, att dess skeppstal inbegrepe en särskild kontingent från städerna. Det lägre tal, som erhålles genom omräkning av testamentets skeppsredetal, kunde då tänkas ha sin förklaring i att städerna ej inginge i detta. Till någon fullt exakt motsvarighet kommer man emellertid knappast på detta sätt. Under alla omständigheter skulle anteckningen, om den grundade sig på 1200-talets skeppsredetal, innehålla en förut påpekad medveten orIktighet så till vida, som den uttryckligt säger sig vilja angiva antalet utgående ledungsskepp men under nämnda förutsättning genom den på intet sätt uttryckligt antydda omräkningen av halfpritug skip till tvitugsessor meddelar en högre siffra än den vid dess antagna avfattningstid faktiskt gällande. Redan denna omständighet är tillräcklig att göra det nu ifrågasatta sättet för »ledungsanteckningens» tillkomst mindre sannolikt. Samma skäl talar också emot en annan hypotes, som möjligen också kunde framkastas, nämligen att anteckningen skulle grunda sig på Gulatingslagens skeppsförteckning. Anteckningen skulle då i varje fall sannolikt vara äldre än rikslagstiftningens tid. Längre fram ha väl Gulatingslagens uppgifter knappast varit mycket kända, och oavsett detta synes det föga troligt, att någon efter tillkomsten av de avsevärda förändringar i skeppsredeindelningen, som i en redan ytterligare modificerad form komma till synes i Magnus Lagaböters testamente, skulle funnit skäl att lägga den starkt föråldrade förteckningen i Gulatingslagen till grund för en beräkning av skeppstalet, som i en redaktion uttryckligt säger sig bygga bl.a. på skeppsredetalet. Mot hypotesen om Gulatingslagens förteckning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=