271 vist.^”® Det kan icke anses sannolikt, att dessa bestämmelser skulle vara avfattade utan hänsyn till rättsområdets och biskopsdömets kärnbygd, Tröndelagen. Förhastat vore visserligen att låta dem ensamma gälla som tillräckligt bevis, att både sjättingsindelning och åttingsindelning förekom inom själva Tröndelagen;^®' det vore i och för sig möjligt att endera indelningen endast gällde i någon eller några av lagområdets övriga delar. Tydligt är emellertid, att åtminstone det ena slaget av mindre indelningsenheter, sjättingar eller åttingar, måste ha funnits i Tröndelagen och då man med full säkerhet känner halvdelning, med viss sannolikhet även fjärdingsdelning i de intröndska fylkena, torde man på grund av de kyrkorättsliga stadgandena kunna förmoda, att även åttingsdelning funnits i dessa. Med denna förmodan stämmer antalet lagrättomän för vart och ett av dessa fylken (40) väl överens. Motsvarande tal för de uttröndska fylkena (60) tyder däremot icke på åttingsdelning, då det icke är jämnt delbart med 8. Men enär även här antingen sjättingar eller åttingar måste förutsättas, synes det ganska troligt om också icke strängt bevisligt, att det med 6 jämnt delbara antalet lagrättomän hänvisar på en sjättingsdelning, för vilken då sannolikt enligt förut berörda analogier en indelning i tredingar torde legat till grund. Alldeles uteslutet är måhända icke, att dessa på tretalet grundade indelningar i Uttröndelagen äro ett arv från ett äldre skede, varunder dylika indelningar i hela Trondheim föregått de i historisk tid övervägande, genom delning med jämna tal uppkomna.^®® En analogi skulle då i viss mån erbjudas av förhållandena i svealandskapen, där de tre upländska folklanden måhända framgått ur en tredingsdelning av det gamla Svetjud, som utom Upland även synes omfattat Västmanland, och där hundarets fjärdingsdelning torde efterträtt en de mindre bygdeenheternas indelning i tredingar, åtminstone på vissa håll även i »tolfter», vilken in i historisk tid kvarstått ej blott i de periferiska områdena Helsingland, Dalarna, Närke och Åland utan F II 14, IV 8 (NGL, 1, s. 135, 160 f.). Se ovan s. 268 n. 98. Jfr Maurer å ovan s. 269 n. 101 anförda ställen. I tre av de intröndska fylkena har M. Olsen ./Flttegård og helligdom, s. 263 ff. påvisat gamla medelpunkter, vilkas namn innehålla ordet haugr och vilka en hednisk gravkult i kristen tid synes ha efterträtts av fylkeskyrkor. Anmärkningsvärt är även att det av Sigurd jarl sammankallade ting, på vilket Håkan den gode tagcs till konung av trönderna, i en isländsk saga omtalas som ett /jrfggja fylkna ping (Tvaer sögur af Gisla Surssyni, ed. K. Gislason [1849], s. 83); det är visserligen tänkbart, att uppgiften har sitt ursprung blott i ett avskrivarfel av iij för viij (E. Hertzberg, Throndhjems polit. o. statsretsl. Forh. i Sagotiden [Trondhjem i Forrtid og Nutid, udg. men det är också möjligt, att den verkligen utgör ett vittnesbörd om en äldre ordning. Man kunde därvid tänka antingen pä en trefylkesindclning inom Tröndelagen eller på en större sammanslutning, vari enheterna utgjorts av Tröndelagen, Nordmöre-RaumsdalSunnmöre och Hålogaland-Naumdal. 107 ], s. 19 n. 1),
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=