270 Även av fjärdingsdelning torde, visserligen i sena källor, spår kunna påvisas i ett par intröndska fylken, och fjärdingsdelningen kan sannolikt betraktas som ett indicium på att även halvdelning förekommit i dessa fylkend”- Med hänsyn till nu berörda förhållanden kan det måhända synas mindre antagligt, att tretalet skulle kommit till användning vid indelningen i något eller några av Tröndelagens fylken. Man har emellertid med stöd av Frostatingslagens bestämmelse,^*’^ att till lagrättan skola nämnas 40 män ur varje fylke innan or prändheimi, 60 ur varje fylke litan or prdndheimi, framkastat tanken, att Intröndelagens fylken voro delade i fjärdingar och åttingar, Uttröndelagens däremot i tredingar och sjättingar och att således i de förra varje åtting skulle representeras av 5, i de senare varje sjätting av 10 män.’**^ Mot denna sammanställning kan knappast invändas, att man likaväl kunde tänka sig att varje fjärding i Intröndelagen representerades av 10, i Uttröndelagen av 15 män och att antagandet om en indelning av lägre ordning än fjärdingarna vore onödigt, I Frostatingslagen finnas nämligen två kyrkorättsliga stadganden, enligt vilka präst, som gör sig skyldig till vissa försummelser under ett år, förverkar sin rätt till underhåll (reiöa) från den sjätting eller åtting, där den av försummelsen drabbade har sitt hemEynafylki. DN, 5, 1075, s. 797 (1533); Ffierestad liggendes i Giddfiordungen i Jndroy prestcgeld. Enligt NG, 15, s. 201 är »Guldfjerdingen» en ännu bruklig beteckning för den östra och sydöstra delen av Inderöen. Skeynafylki. NRJ, 4, s. 199 (skattemantalslängd 1520. 21): Guldfierdinghen. Namnet upptages under »Mandtall i Skoghen (o: Skaun)», och under Guldfierdinghen anförda gårdsnamn återfinnas i Alstadhaug sn i Skogn hd (NG, 15, s. 58), Om innebörden av beteckningen »Gullfjärdingen», som även förekommer i Voss i Hordafylke jfr ovan s. 206. Fjärdingsdelningen torde kunna betraktas som ett indicium pä att även halvdelning funnits i ovannämnda intröndska fylken. Till vilket område begreppet fjordungsprestr hänförde sig i en stadga från 1320 (?) rörande prästmöten, vilken tydligen gäller ärkebiskopsdömet (NGL, 3, s. 309), låter sig svårligen närmare bestämmas. Den vid graderingen av prästmötesavgifterna {prestasilfr) framträdande rangordningen (1/ korsbrodir och fylkisprestr: eyrir, 2/ fjöröungsprestr: halfr eyrir, 3/ kapelluprestr: örtug) talar dock knappast för att bestämmelsen åtminstone i första rummet skulle ha avseende på de talrika små fjärdingarna i Naumdal och Hålogaland (jfr ovan s. 228), vilka här synas varit de lägsta kyrkliga enheterna. Sannolikare torde vara, att termen utgör ett vittnesbörd om en mera utbredd användning av fjärdingsindelningen inom ärkebiskopsdömets centrala del, Tröndelagen. Jfr K. Maurer, Vorlesungen, 1: 1, s. 75 f. 103 F I 2 (NGL, 1, s. 127). Så enligt stadgandets bevarade text, som accepteras av A. Taranger, Alting og lagting ([Norsk] Hist. Tidsskr., R. 5, Bd 5), s. 29 ff.. De norske folkelovböger (Tidsskr. f. retsvidensk., 41), s. 30. Enligt K. Maurer, Die Enstehung d. ält. Frostubmgsl., s. 17 f., Gulajiing, s. 396 är bestämmelsen inskjuten ä oriktig plats och avser utnämningen av tingmän {nefndarmenn). Maurer, Die Entsteh. d. ält. Frostutifngsl., s. f. n. 2. 102 105
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=