268 den.®^ Mycket kan väl heller icke byggas på uppgiften, och det anspråk på allmängiltighet, varmed den framträder, har sannolikt aldrig haft fog för sig. Men det bör måhända icke lämnas alldeles obeaktat, att Odds utsaga om fylket såsom rustningsområde för tolv skepp är infogad i berättelsen om hur konung Olof förmår den hålogaländske stormannen Hårek, Hårek av Thjotta, som han i andra sagor kallas efter sin gård på en ö i mynningen av Velsenfjord, att övergå till kristendomen. Konungen lovar att göra honom till styresman först över två, så över tre, till sist över fyra fylken; först vid det tredje anbudet ger Hårek vika. I detta sammanhang lämnas uppgiften om vad som menas med ett fylke. Det är icke alldeles uteslutet, att man här har framför sig en hålogaländsk lokalsägen om en av hembygdens mest namnkunniga hövdingar och att redan denna sägen mätt kungalöftenas värde med hålogaländska mått. En annan omständighet, som möjligen kan sättas i förbindelse med Hålogalands skeppstal, föreligger på den territoriella indelningens område. Enligt Frostatingslagens vittnesbörd förekom i den del av Norge, där denna lag gällde, indelning såväl i tredingar som i fjärdingar, såväl i sjättingar som i åttingar. Tydligt är, att de på tretalet och de på fyrtalet grundade indelningarna måste ha tillhört olika fylken. Däremot torde det vara ganska sannolikt, att å ena sidan tredingar och sjättingar varit underavdelningar av högre och lägre ordning inom en gemensam större enhet och att å andra sidan förhållandet med fjärdingar och åttingar varit av enahanda art.®® Åttingar omtalas även i Gulatingslagen och torde där rimligen böra uppfattas såsom tillkomna genom en i förhållande till den oftare nämnda fjärdingsindelningen sekundär uppdelning. I Sverige finner man det upländska hundaret indelat i fjärdingar men genom klyvning av dessa tillika i åttingar. Nyligen har uppvisats att den västgötska boindelningen måste gå tillbaka på en äldre fjärdingsdelning av hela Västergötland; de åtta bona ha uppkommit genom klyvning av storfjärdingarna, E. Bull, Leding, s. 24 n. 2. Även K. Maurer, Vorlesungen iib. altnord. Rechtsgesch., 1:1, s. 39 finner uppgiften »willkurlich». Enligt Munch (l.c.) är den »vistnok urigtig». Däremot accepteras den utan reservation av C. J. Schlyter, Ordb. t. Sami. af Sveriges gamla lagar, s. 559 s.v. skiplagh. F II 7 (NGL, 1, s. 133): Bcendr skolu fylkis kirkiu lata gera fylkis rmenn alla [var. allir'\ oc hafe gort a .xij. manadom eda giallde .xv. merkr biskupi — — — En ef fiordungs mtenn lata fallazt eda pridiungs. giallde slikt sem tala rennr til or .xv. morkum. F II 14 (NGL, 1, s. 135): Fylkis prestr eda annar i stad hans skal heima vera oc gera monnum reidu sina peim er purfa. En ef hann fer fra naudsynia laust oc kaemr madr med nainga sinn daudan eda a hann adrar naudsyniar oc missir hann prest heima. pa hefir prestr firirfaret reidu sinni i peim settonge eda attonge er sa madr er or pa .xij. manade . . . F IV 8 (NGL, 1, s. 160 f): En ef prestr syniar honom båcar pd hefer hann fyrirfarit reidu sinni pd .xij. mdnodo t settongi eda attongi peim er sd madr er or.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=