265 son, sedan han första gången i förbund med kvänerna slagits med karelerna och begivit sig på hemfärd, kom ned från fjällen i Vefsen i södra Hålogaland. Med rätta har framhållits, att han då bör ha »följt Umeälven (för att inte rent av säga Ångermanälvens) dalgång uppöver»; då han strax förut synes ha skilt sig från kvänerna, som å sin sida drogo tillbaka till sitt land, har man häri sett en antydan om att Egilssagan tänker sig, att det »funnits kväner åtminstone så långt mot söder som omkring Umeälvens mynning».^^ Även karelerna ha tydligen enligt sagans mening utsträckt sina strövtåg till dessa jämförelsevis sydliga trakter; det berättas nämligen, att de, kort innan Thorolf och kvänerna träffade på dem i fjällen, hade härjat i Kvänland. I samma riktning peka, såsom förut framhållits, Helsingelagens ord om de svenska nybyggarna i Ume och Bygde, som måste »värja land sitt hemma», och de gränsanspråk och folkliga fejdeminnen, som man satt i samband härmed. Sannolikt har man därför skäl att räkna med att även kväner och kareler på sina härnadståg till Hålogaland emellanåt kunnat följa samma färdeled som Thorolf. Men under denna förutsättning kan hålögernas varöhald austr näppeligen varit inskränkt till norra fylkeshalvan. Det synes också tvivelsamt, huruvida en sådan speciell försvarsuppgift för denna halva skulle varit tillräckligt uppvägd med att dess rustningsbörda inom ledungsväsendet med blott ett enda (eller, efter tvitugsessor räknat, ett och ett halvt) skepp understeg den andra halvans, och huruvida en så pass ringa skillnad skulle ansetts påkalla, att en särskild förklaring tillfogades.*’^ Av dessa skäl synes en annan möjlighet böra åtminstone alternativt övervägas. Rent språkligt torde satsen Jwi at peir eigu varÖhald austr minst lika väl kunna hänföras till vad förut sagts om hålögernas skeppsrustningsplikt i det hela taget; subjektet peir skulle m.a.o. syfta tillbaka WiKLUND, a.a., s. 110 f. En vida större olikhet i halvornas skeppsrustningsskyldighet har antagits av P. A. Munch, Om Finmarkens politisk-commercielle Forhold til den norske Stat (Sami. Afh., 2), s. 290, jfr s. 292. I sin läsning av G 315 utesluter Munch .vi], framför i syöri bolfo. Genom denna på intet sätt motiverade textändring — den återkommer hos F. Nansen, Nord i tåkeheimen, s. 395 — får han ett antal av 14 skepp i södra halvan, 6 i den norra. Ändringens oriktighet framgår av skeppsredetalet 13 i Magnus Lagaböters testamente. — Enligt Munchs uppfattning hänför sig satsen om vartihald austr endast till inbyggarna i norra halvan. Om vakthållningens innebörd yttrar han sig med stor försiktighet. »Dette ’oster’», säger han, »kan ma a s k e e sigte til Russer og Kareler, maaskee og kun til Kvarnerne». Tanken på ett vaktskepp är honom främmande: »Flvis dette ’Vagthold oster’ virkelig skulle sigte til de Angreb, hvorfor Finmarkens nordlige kyster kunde vtere udsatte fra Folk, der boede mod Osten, kunde man antage, at Ftestningen Vargohuus eller et slags lignende Befasstning allerede da var anlagt. Imidlertid er det vel rimeligere at sa:tte dens anlasg senere.» I ett annat uttalande (Sami. Afh., 2, s. 637) anser Munch det vara uppenbart, att bestämmelsen åsyftar befarade angrepp av ryssar eller kareler.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=