264 varÖhald austr, och Helsingelagens om den nordsvenska bebyggelsens utposter: ivari^e land sit hemoe torde alltså icke sakna fog. Det kan då även ifrågasättas, om icke likheten i det yttre läget också medfört konsekvenser av besläktad eller åtminstone jämförlig art för den militära organisationen på båda hållen. De längst i norr boende helsingarna ha med hänsyn till nödvändigheten av särskild beredskap till hembygdens försvar helt undantagits från plikten till skeppsrustning och ledungstjänst; endast i form av personlig skattskyldighet sträcker sig ledungsväsendet även till dem. En så omfattande lättnad har i dessa sannolikt ganska obetydliga och svagt befolkade nybyggen varit naturlig och ändamålsenlig; dess fulla motsvarighet är icke att vänta i det vidsträckta nordnorska kustfylket, som med sin gamla bebyggelse, sin livfulla handel, sina rika och mäktiga hövdingaätter tidigt framträder som en av Norges kulturellt och politiskt ledande bygder.^- Men det är icke omöjligt, att tvånget till vakthållning och försvarsberedskap mot kväniska och karelska överfall från öster även här utövat ett hämmande inflytande på ledungsväsendets utveckling. Orden pvi at peir eigu varÖhald austr stå tydligen som förklaring till något anmärkningsvärt i de föregående uppgifterna om hålögernas skeppsrustningsplikt. Man har menat, att det, som ansetts kräva förklaring, varit antalet skepp från den norra fylkeshalvan, endast sex mot sju från den södra, och att tillägget velat säga, att endast sex vanliga skepp kunde krävas av dem, som dessutom voro förpliktade till ständig vakthållning med ett skepp av större dimensioner. Tillägget kan emellertid uppfattas som motivering till de sex skeppen från norra halvan, utan att man därför behöver hänföra det större skeppet hit och tilldela det en, så vitt hittills känt, icke bestyrkt specialuppgift. Tvivlar man på hypotesen om det stora skeppets användning för ständig patrulltjänst till sjöss mot vikingaföretag österifrån, måste det tydligen anses ingå i hålögernas kontingent av för vanlig härfärd avsedda ledungsskepp. Att man i den norra halvan har vakthållning mot öster kan då icke vara en motivering till att man här utom sex tvitugsessor skall rusta ett pritugt skip, medan man i södra halvan likaledes rustar sju skepp men uteslutande tvitugsessor. Hänföres uppgiften om »vakthållning österut» endast till norra halvan, måste den avse att förklara, varför denna halva endast rustar sex skepp mot den södra halvans sju, bland vilka det större skeppet sannolikt är ett. Man kan emellertid fråga sig, om det verkligen är sannolikt, att behovet av vakthållning, i fall därmed åtminstone bl.a. menas beredskap mot överfall av fiender, som kommo österifrån över fjällen, skulle gällt endast den norra fylkeshalvan. I Egilssagan berättas, att Thorolf KvällulfsJfr A. Bugge, Nordlands skiftende Skjasbne ([Norsk] Hist. Tidsskr., R 4, Bd 5, s. 398 ff.).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=