263 ningen än längre norrut kan konungen icke kräva full avlösning för ledungsplikten de år, då ledung icke utbjudes. Ty själva ledungsutbudet kan icke skäligen riktas till dem, som städse måste hålla sig redo att värja den egna hembygden. Denna beredskap uppväger för deras vidkommande till stor del, om också icke helt, skyldigheten till ledungsrustning och »utrodd». Frikallelsen måste på grund av lägets tvång vara fullständig, men trots den lokala värneplikt, som här träder i ledungstjänstens ställe, innebär ledungsfriheten dock alltid en förmån, som gäldas med en återstod av ledungsskatt. Den kollektiva ledungsskatten, ledungslamen, bortfaller, därför att själva ledungsorganisationen saknas och därmed det särskilda offentligrättsliga samfund, skeppslaget från vilket denna avgift utgår; för så vitt som den personliga skinnskatten från bygderna längst i norr genom att motsättas annan ledung angives själv vara en ledungsskatt måste den alltså vara en avlösning för den rent personliga ledungsplikt, somprincipiellt åvilar den enskilde vapenföre mannen. Man har med rätta framhållit, att den beredskap till värn för eget land, som för några nordsvenska gränsbygder motiverat ett undantag från den allmänna ledungsordningen, förutsätter ett bestämt, genom erfarenhet känt fiendehot mot just dessa bygder.^® Troligen har man rätt till antagandet, att faran för dem kom från samma håll som för den norska odlingens kraftigare utvecklade utposter på andra sidan fjällen. Kvänerna, om vilkas strövtåg ned till Hålogaland Ottar berättar, ha med stöd av hans och Egilsagans uppgifter ansetts böra sökas i nuvarande Västerbotten.®® Att de skulle skonat de svenska nybyggarna i Ume och Bygde och norr därom mer än hålögerna, är föga troligt — för så vitt de icke rent av varit identiska med de förra, såsom i en åt kvänerna ägnad specialundersökning uttalats.®® Den omstridda frågan om de gamla kvänernas härkomst och hemvist skall emellertid här lämnas å sido. Karelerna, som i senare uppgifter om östliga stammars härjningståg till Ffålogaland en gång nämnas vid kvänernas sida och sedan träda i deras ställe, ha i varje fall på goda grunder kunnat sättas i samband med Helsingelagens vittnesbörd om de västerbottniska kustbygdernas behov av ledungsfrihet för att i stället »värja land sitt hemma». En skarpsinnig och sakrik utredning har i ryska gränsanspråk och nordsvenska folktraditioner, av vilka några knyta sig till Bygdeå och Bygde sten, med stor sannolikhet spårat minnen av tidiga karelska strövtåg, som sträckte sig långt ned i Västerbotten.®^ Sammanställningen av Gulatingslagens ord om hålögerna: peir eigu N. Ahnlund, Oljobcrgct och Ladugårdsgärde (uppsatsen »Bygde sten»), s. 111. K. B. WiKLUND, Om kvänerna och deras nationalitet (Ark. f. nord. filol., 12), s. 110 ff. WiKLUND, a.a., s. 113. Ahnlund, a.a., passim.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=