262 framför andra möjligheter föredraga hypotesen om ett enstaka patrullerande »vaktskepp». Föreställningen om en dylik undantagsartad och knappast särdeles ändamålsenlig anordning är föga mer än en godtycklig fantasibild. Lika väl kunde man tänka på en sådan vakthållning med vårdkasar {vita vqrdr), som man känner från det övriga landet. På en öde eller nästan öde kust skulle härför krävas utsändande av manskap till olika långt från hemorten belägna punkter; det befästa huset på Vargö kunde måhända ha efterträtt en dylik postering.®*^ Alla dylika spekulationer falla emellertid utanför området för det historiskt vetbara. Med stöd av den föreliggande texten kan ej fastställas mer än att hålögerna hade något slags vakthållningsskyldighet utöver den vanliga som ålåg hela rikets kustbefolkning, att denna särskilda vakthållning var riktad mot öster och att den på ett eller annat vis inverkade på sammansättningen av hålögernas skeppskontingent. Andra källor göra det i hög grad sannolikt, att vakthållningen gällde anfall av kväner och kareler och att dessa i varje fall delvis hotade från landsidan. På vad sätt en dylik mera allmänt fattad bevakning av hembygdens trygghet kunde inverka på ledungsskyldigheten belyses till en viss grad av ett välkänt stadgande från svenskt håll. Det heter i helsingelagen: Szva skal konungx skatter göras J. vma ok i bygpa. ok allom pem par byggia norpan fora tu blaskorin skin aff hwarium bugha. ok angin lepung annan, utan waria land sit hema. Stadgandet härrör i den form, vari vi känna det, från ett skede i ledungsväsendets utveckling, där redan den fiskaliska sidan av saken trätt starkt i förgrunden. Det är huvudsakligen fråga om ledungsskatten, och i den omgivande, här ovan uteslutna texten lämnas föreskrifter om de persedlar och belopp, med vilka »skatt» och »ledungslame» skola erläggas från olika delar av lagens område. Men i slutorden av det anförda stycket kommer ledungsskattens rättshistoriska bakgrund, den militära ledungsplikten, tydligt till synes. Från de yttersta helsingebygderna mot norr utgår ej som längre söderut, från Ångermanland, Medelpad och Sundäde, en ledungslame i vissa marker lärft för varje skepp. Det räcker med en skinnskatt för varje båge. Även denna synes visserligen ha en karaktär av ledungsskatt, av vederlag för personlig ledungstjänst, ty det heter, att här uppe kräves ingen annan »ledung». Ordet »ledung» står här i den dubbla betydelsen av skatt och skyldighet till härfärd med skepp. Den senare nyansen framträder, då bestämmelsen läses i sammanhang med slutorden. Från Ume och Bygde liksom från den glesa bosättJfr ett nedan s. 265 n. 94 citerat uttalande av P. A. Munch, Sami. Afh., 2, s. 292. KgB VII. Till en mera ingående behandling av Helsingelagens beskattningsstadganden under jämförelse med de i vissa avseenden besläktade, som förekomma i Dalalagen, hoppas jag kunna återkomma i annat sammanhang.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=