261 torde framgått, ingen lätt sak. Man frestas Ibland till föreställningen, att hela medeltiden en växling rådde, visserligen med årtiondens mellanrum, av karelska strövtåg till lands, med lätta båtar utefter de inre vattenlederna, kanske ofta nog med skidor och slädar på vinterföret, och om somrarna norska sjötåg mot nordöst med snäckor och långskepp. Att färder av det förra slaget kunde utsträckas över väldiga vidder antydes av Ottars och Egilssagans uppgifter om kväner och kareler. Det är knappast någon orimlig tanke, att även karelerna ibland genom de nordligaste trakterna av nuvarande Sverige och Finland nått ända fram till Hålogalands och norska Finmarkens kust. I Ottars skildring säges det med klara ord om kvänerna, att de från andra sidan fjällen bröto härjande in i Hålogaland, och flera av vittnesbörden om sammanstötningar mellan norrmän och kareler synas nästan nödga till antagandet, att de senare kommit landvägen. Om karelska vikingars uppträdande på de yttre vattnen i Norges grannskap äger man knappast lika tydlig kännedom. Lägger man samman vissa omständigheter —uppgifterna om att Hålogaland härjades norrifrån, vittnesbörden omatt Varanger i öster. Lenvik och Bjarkey i väster voro utsatta för karelska företag, anläggningen av Vardöhus —och tager man dessutom med i räkningen vad från Östersjön och Finska viken är känt om karelska sjöfärder, måste det emellertid synas ganska sannolikt, att plundringstågen vid vissa tillfällen gått fram på vattenvägarna från öster utefter den norska kustlinjen. Med undantag för analogierna från andra farvatten hänföra sig visserligen dessa omständigheter samtliga till 1300-talet, men man torde åtminstone böra räkna med möjligheten av likartade förhållanden redan under tidigare århundraden. Alltför vågat förefaller det i alla händelser att i Gulatingslagens ord om hålögernas varöhald austr se en bestämd uppgift om vakthållning just till sjöss och att kombinera dem med vad som sedan säges om deras skyldighet att utrusta ett pritugt skip. Något positivt språkligt stöd i uppgiftens avfattning har denna sammanställning icke. Hellre än att utan tvingande skäl i notisen omvaröhald austr inlägga en så specialiserad innebörd, torde man däri böra se en allmän erinran om att hålögerna hotades av överfall östanifrån och därför måste ha bevakning och beredskap ordnad gentemot denna fara. De militära anordningar, som härmed åsyftas, kunna i och för sig tänkas varit av olika slag. Med hänsyn till det i källorna tydligt intygade hotet från landsidan måste en bevakning av förbindelserna åt detta håll synas väl motiverad. I den mån det tillika varit av nöden att hålla uppsikt utefter kustlinjen mot nordöst, kunna åtgärder för detta ändamål naturligtvis också vara inbegripna under lagtextens varÖhald. Något skäl att anse denna möjlighet särskilt eller uteslutande åsyftad föreligger i varje fall icke. Allra minst är man berättigad att
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=