260 nad till Dvina i Zavoloc’e»; efter svåra skövlingar blevo de emellertid eftersatta av Dvinaborna och delvis nedhuggna eller tillfångatagna, »men de övriga kastade sig på skeppen och flydde ut på havet». Man lägger i de ryska uppgifterna märke till att karelernas företag blott betecknas med i fråga om färdeväg och fortskaffningssätt neutrala uttryck — de »tågade», »drogo» {chodisa), »kommo» (priidosa) — medan det däremot uttryckligt framhålles, att norrmännen hade skepp. Anmärkningsvärd är även frånvaron av varje antydan om en förföljelse av de flyende norrmännen till sjöss. Intrycket av dessa krönikenotiser är rätt likartat med det, man får av den gamla Isländska sagan om Thore hunds och hans följeslagares bjarmalandsfärd: havet är för norrmännen den säkra tillflykten. Den norska skrivelsen från 1420 lämnar oss också i ovisshet om det håll, från vilket de karelska banden kommo. Blott så mycket är tydligt, att faran ännu på denna tid åtminstone delvis hotade från landssidan. Även om vintern säga sig hålögerna nödsakade att ligga i örlig; men vintertid kunde naturligtvis inga företag till sjöss sättas i gång från bygderna vid Vita havet. Att med ledning av det sparsamma källmaterialet bilda sig en fullt konkret uppfattning om de vägar, på vilka faran från öster under äldre skeden hotade Hålogaland, är såsom av den nu lämnade översikten väldet under den senare medeltiden utsträckts till Ishavets kust öster om Vardöhus och Varangerfjord. Se härom Sveriges traktater, 1 s. 473; K. Ahlenius, Olaus Magnus, s. 345—347; N. Enewald, Sverige och Finnmarken, s. 32—34. Huruvida med Sveja Murmané åsyftas endast svenskar eller beteckningen antyder en samverkan mellan svenskar och norrmän torde vara ovisst. I varje fall visar uppgiften om flykten, att det är fråga om ett angrepp från sjösidan. För fullständighetens skull må nämnas, att T. Itkonen (hos Th. Homén, östkarelen och Kola lappmark, s. 44 f.) uppgiver, att »inom loppet av sju år, 1271—78, säges ej mindre än 196 strövtåg ha företagits till Finnmarken och Halogaland; av denna anledning förskingrades därvarande norska befolkning.» Samma förf. omtalar ett plundringståg, som norrmännen 1415 skola ha företagit »till mynningen av Vita havet och Varzugadalen» och som 1420 skall ha besvarats av ett ryskt »hämndtåg till Finnmarken och Halogaland med sådan framgång, att ryssar slogo sig ned därstädes för långa tider och en del av den tidigare befolkningen år 1456 övergick till grekisk tro.» Varpå denna framställning grundar sig, är mig obekant. I det bekanta brev av 23/5 1456 från Kristian 1 till Alfons V av Aragonien och Neapel (DN, 17, 1047, s. 1011 f.), vari den danske konungen dukar upp en fantastisk historia om sina ständiga krig med »tartarer, cumaniter, erpioner, manbrer och lappar», vilka vilda hedniska folk anfalla med en härsmakt av över 150.000 man, uttalar han även sin farhåga för att norrmännen av missnöje med påvens uppträdande i fråga om ärkestolens besättande skulle övergå till den ryska kyrkan {ut . . . infinitarum formiäemus interitum animarum, si Noricanus populus ad ritum et observantiam se Ruthenorum contulerint). Att detta orimliga skrämskott ej lämnar något stöd åt ovan anförda framställning behöver knappast påpekas. Jfr L. Daae, Kong Christiern den Förstes norske Historie 1448—1458, s. 102 f.. Kr. Erslev i Danmarks Riges Historie, 2, s. 552, J. Lindb.€k, Pavernes forhold til Danmark under kongerne Kristiern I og Hans, s. 339.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=