259 stånd.^® Ur denna stränga uppfordran till de direkt hotade landsdelarnas allmoge att icke genom långväga frånvaro minska hembygdens försvarskraft kan emellertid ej utläsas någon antydan om fiendens förmodade anfallsväg. Efter 1386 upphöra de isländska annalernas notiser om ryska och karelska härjningar i Norge. Däremot finner man i andra källor ett antal uppgifter om fientliga beröringar mellan norrmännen ningen vid Vita havet under förra delen av 1400-talet. Mest givande äro de ryska krönikorna.®^ Här omtalas under 1411 eller 1412 ett »på Novgorods befallning» företaget härjningståg mot norrmännen frän Zavoloc’e, »landet bortom edet», ungefärligen motsvarande de gamla nordiska källornas Bjarmaland. Några är senare (1419) »kommo norrmän med örlig till ett antal av 500 man 1 ’bussor’ och snäckor»®^ och härjade åtskilliga bygder, kyrkor och kloster vid Vita havet, »men invånarna i Zavoloc’e», berättas det, »sönderhöggo två norska snäckor, och de övriga flydde till havet». På detta tåg syfta tydligen inbyggarna i Hålogaland och Finmarken, då de 1420 i en skrivelse till Erik av Pommern med bister tillfredsställelse uttrycka sin förhoppning att å konungens vägnar ha »väl hämnats» för den skada, som ryssar och hedningar tillfogat hans »fattiga allmoge». Tillika framhålla de sitt behov av hjälp mot de sedan länge pågående och alltjämt hotande ryska företagen, som tvinga dem att »ligga i örlig både vinter och sommar».®® Från 1440-talct omtalas i de ryska källorna nya sammandrabbningar. Ena året (1444) »tågade kareler mot norrmännen, slogo dem mycket och kommo helbrägda (tillbaka)». Men följande år (1445) »kommo ’svea-norrmän» ®^ oförmodat med härFrammaledis aff thui att Ridtzer och Karler haffua opsagt dagenn med vaarom monnom tha fyrbiodtim ver op aa ftdlu landrade seek anllum monnom aa Findmarckum och FIcilgalande annan veg at siglla ennd aader er sagt sakar thes at their mogn modstotu veita Rntznm eder Karlum ner their villia vortim monnom skada giera. — Om den straffrättsliga skillnaden mellan bréfabrot och landraöas^k se Fr. Brandt, Forelxsninger ov. d. norske Retshist., 2, s. 130 f., 140 f.; jfr K. Lehmann, Der Königsfirede der Nordgermanen, s. 216 ff. M. Akiander, Utdrag ur ryska annaler (Suomi, 1848), s. 136, 139, 147, 149 f. Jfr citaten av samma annalnotiser hos N. M. Karamzin, 1st. gosud. rossijsk.®, 2 (1842), Primec. k. 5. t., sp. 84 n. 218, 133 n. 318. Novgorodskaja lötopis po sinodal’nomu charatejnomu spisku (1888), s. 399, 409, 424, 426. I ryska texten; v busach i v Snekach. Om den i nordiska källor rätt ofta omtalade skeppstypen bitza {langskipsbttzd) el. bussa se Flj. Falk, Altnordisches Seewesen, s. DN, 1; 2, 670, s. 482 f. I ryska texten Sveja Mnrmané, en på denna tid, då alla de tre nordiska länderna voro förenade i union, rätt anmärkningsvärd beteckning. Dess förklaring bör måhända icke sökas i minnen av den särskilda gemenskapen mellan Sverige och Norge på 1300talet och de dåtida striderna mellan dessa riken å ena sidan och ryssarna å den andra. Åtskilliga uppgifter frän 1400- och 1500-talen, tydligast hos Olaus Magnus och den tyske Rysslandsskildraren Sigismund von Flerberstein, göra sannolikt, att det svenska och befolk80
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=