258 det varit konungens avsikt att samtidigt med det svenska företaget mot Nöteborg sända åtminstone någon del av den nordnorska ledungskontingenten till anfall mot Novgorods lydland vid Vita havet. Att hela den uppbådade norska ledungsstyrkan skulle varit avsedd för sådant ändamål förefaller i belysning av uppgifterna om de jämförelsevis ringa stridskrafter, med vilka företagen till Vita havet 1222 och 1445 genomfördes, föga sannolikt. Måhända har konungen hoppats att även kunna använda norska skepp som direkt förstärkning på den svenska härfärden över Östersjön. En förmodan, att han ursprungligen skulle tänkt sig att få ledungen från områdena söder om Stadt med sig på tåget,har knappast tillräcklig grund. Något ledungsutbud till dessa områden är icke känt, och den nordnorska rustningsbefallningen har en alltför vidsträckt adress för att kunna uppfattas blott som en speciell utskrift av en förordning, som gällde hela riket. Behovet av en särskild hänvändelse till hela landet norr om Stadt blir under denna förutsättning svårförklarligt. En till hela riket ställd urkund hade ju lika väl kunnat kringsändas i flera utskrifter. I den sannolika begränsningen till de nordliga landsdelarna ligger emellertid en viss grund för misstanken, att ett företag mot nordöst ingick i syftet. Rustningsbefallningens aggressiva innebörd bekräftas i varje fall av en isländsk annalnotis från 1348 om norrmännens obenägenhet att »söka med härnad i annan konungs rike».'*^ I stället följde året därpå det förut omtalade ryska strövtåget till Hålogaland. Lika litet ger ett konungabrev från 1384,"’’ som berör de vid denna tid ånyo väckta och åtminstone ett par år senare förverkligade farhågorna för karelska härjningar, säker grund för antagandet, att dessa väntades just från sjösidan. Brevets huvudinnehåll är rent handelspolitiskt och går ut på att begränsa rätten till köpmansfärder för befolkningen 1 vissa nordnorska områden till besökande av deras lokala handelsplatser; överträdelse skulle anses som fullt hréfabrot. Bl.a. förbjudas inbyggarna i Finmarken och Hålogaland att segla till andra köpstämmor än Våga i Lofoten. I slutet av urkunden inskärpes detta speciella förbud ännu en gång och nu under den straffsanktion, som gäller för landsförräderi {full landrddasok)', här hänvisas till att ryssar och kareler uppsagt freden och att finmarksbor och hålöger därför måste hålla sig redo att göra dem motnågot defensivt syfte. Orden landvarnarskip och landvprn användas som rena synonymer till lei()angr5skip (se E. Hertzberg i NGL, 5, s. 383 under dessa ord och landvarnarsegl). Det är därför i någon mån missvisande att i samband med denna urkund tala om »landevern og Icding» (E. Bull, Leding, s. 148). E. Bull, l.c. Isl. ann. (Annalbrudst. fra Skålholt), s. 223. '» NGL, 3, s. 223.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=