257 korståg till Heliga landet, och den andra (1326) medgiver, att en del av sexårsgärden från de nordiska rikena anslås till Norges försvar mot faran från öster. Av ett visst intresse är, att den förstnämnda urkunden omtalar fienden under beteckningen »finnar». Då detta folknamn tillika uppträder vid sidan av »kareler och ryssar» i en norsk källa från mitten av 1320-talet,kan det knappast betvivlas, att även lappar mer eller mindre frivilligt dragits med i plundrarskarorna från öster. I sagolitteraturen finnes f.ö. en antydan om en händelse på Sigurd jorsalafares tid, som synes visa, att ett fientligt uppträdande från lapparnas sida mot de hålogaländska bönderna ej heller under tidigare århundraden varit alldeles exempellöst. Vidkunn Jonsson på Bjarkey berättas vid ett tillfälle ha begärt hjälp av Sigurd Ranesson på Steig och därvid låtit påminna honom om det bistånd, Vidkunn en gång tidigare lämnat honom mot lapparna."'* Vad man från 1300-talet känner om norska rustningsåtgärder mot de ryska och karelska fienderna kan med undantag för anläggningen av Vargö hus icke sägas lämna någon ytterligare bekräftelse på antagandet om ett maritimt hot mot Hålogaland från detta håll. Ett ganska tydligt offensivt syfte har den befallning som Magnus Eriksson i juli 1347, året före ett av sina ryska tåg, riktar till sina norska undersåtar mellan Stadt [vid Sunnmöres sydgräns] och landsänden i norr, att inom tolv månader sätta de gamla ledungsskeppen i stånd eller bygga nya och hålla folk och proviant redo till härfärd."^ Omöjligt är icke, att ■- DN, 6: 1, 113, s. 121 ff: Påven har av konung Magnus Eriksson erfarit, quod injidcles pagani Carelli uidelicet et Rutheni, regnis suis Norweye Swecie ac Gocie propinqui adeo regna ipsa presertim Norweye predictum sibi tdcinius, et degentes Christicolas in eodem per rapinas incendia strages uarias captiones incarcerationes depopnlationes et tam locorum sacrorum quam aliorum dirutiones et alios incursus hostiles multiplices hactenus maxime post clare memorie Hayquini regis Norweye aui sui obitum crudeliter et immaniter afflixerunt et molestare continuis uexationibus non desistunt. — Jfr Y. Brilioth, Den påfliga beskattningen af Sverige, s. 148 ff. Biskop Audfinn av Bergen till ärkebiskop Eilif av Nidaros (DN, 8; 1, 79, s. 99 f.): . . . herra Erlingr Wikunarson konungs drotzsete skrifade y<5r j surnar af Berghwinn. ok so nu sidan af Vikinni. vm pau tiltcvke ok samtal sem hann seghir sik haft hafa vidr radet ok bcctzstu menn } rikinu vm tilhiolp Halogha lanndz veriu. mote guds ouinum. Finnum. Ruzsum ok Karelom. oc pui bad hann ydr raad a l^eggia med sampyckt biskupanna. ok tilstudning lnerdomsens vm allan Noregh. at vneita hiolp fxeim sem nordr fcere. med kost oc vapnom mote fyrsagdum guds ouinum. — Jfr O. A. Johnsen, Finmarkens polit. hist., s. 24. Om dateringen av biskop Audfinns brev se P. A. Munch, Det norske Folks Hist., Unionsper., 1, s. 73, 74 n. 1, Sami. Afh., 2, s. 655 f. Morkinskinna, ed. C. R. Unger, s. 172; ef hann hefir noccora vndanferslo. pa minnit hann a pat hverr honom dvgpi bezt pa er Finnar toco bv hans. Jfr Fornmanna sögur, 7, s. 115. P. A. Munch, Det norske Folks Hist., 2, s. 666, 4: 1, s. 100 f. NGL, 3, s. 169. Om dateringen se P. A. Munch, Det norske Folks Hist. Unionsper., 1, s. 476; NGL, 4, s. XXV. Det i urkunden använda uttrycket landvarnir antyder icke 17 Hjärne
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=